10MILA 2013 - page 4

Then – 10-mila 1981

I was 15 years old and finally I was going to run 10-mila. I wasn’t old, but I still got to run with the seniors, which felt great. Just like the years before when I was in the audience I started my day by collecting fir branches, to make my “bed” soft and dry. I remember that procedure as fun and important for everyone’s well-being. We didn’t know it when we collected it, but it turned up later that it was extra important this year. Lightning of fires and cooking was the elder’s tasks.

The juniors in my club were kissing junior girls from other clubs, OK Skog and Marx was sleeping in the tents next to each other and had political banners. I felt like a part of the adult world.

I was entrusted the 9th leg. It felt great when I heard it in our clubhouse a week earlier, but when my father woke me up in the night it felt like a nightmare. It was cold, dark and I was extremely nervous. I had run a couple of night courses before, many of them with company. There were no night cups during the winter these times. We trained on lighted trails or biking trails during the dark season.

Anyway I started my 9th leg. Still in total darkness, but I was accompanied by two other teams. I started in place 110, which was great for us in Västerås IK. I felt nervous.

In the beginning I felt confident having company, but soon I realized that they had another forking. I was unwilling to run alone, so I followed the other runners a little bit longer then necessary, even though I knew I should run right to get to my control. At last I stopped myself and found my control without any trouble.

When I look at the map now, I don’t have any other memories from the rest of the race. I can see on what I’ve pained that it went quite well. The next memory is from the end of the course. I can really remember the feeling that I actually made it. I can hear my club mates cheering for me. That kind of cheering that contains a positive surprise because you have ran faster than anyone expected.

I advanced to 90th place and I only lost a few minutes on the leaders. That made me feel good. I also remember that my father promised me 100 Swedish crowns if I ran 10 more 10-mila. He probably hoped that I should keep running orienteering. I’m not sure the money is the reason I’m still running, but this year I’ll run my 33rd 10-mila in a row.

Now – 10-mila 2013

I’m sitting beside Lasse Gerhardsson, 10-mila chief. He tells me about the arena, GPS-tracking, Night Trail Run, 10-mila Korten, foodcourt and lots of other finesses that are going to attract people to come to the competition. I am impressed by all the ideas and all the innovation; I like the development but…. I still wonder what’s making me look forward to my 33rd 10-mila? Is it the new arenas that keep my interest alive?

The more I think of it, I realize that it’s not really the competition specifically, more the time before the competition that is most important. It’s the chat in the changing rooms during the winter, the 10-mila trainings and the pepping of the juniors. It’s all things that happen before the competition. Last year, my club Långhundra IF had a team in the men’s relay for the first time in 15 years. It was great and inspired us a lot. This year we maybe come to start with two teams.

I hope that Lasse’s and others developments of the competition make great results. I hope that Trail Run catches sponsors and that the arena catches the audience. I prefer a great story rather than Facebook updates, so I look forward hearing a whispering forest speaker.

See you in the night

Conny Forsberg, Långhundra IF

Connys map. Click on the picture to view a larger version

Då – 10-mila 1981. 

Jag var 15 år och skulle äntligen få springa 10-mila. Jag var långt ifrån stor men skulle ändå få vara med de stora, det var stort. Precis som åren innan då jag varit publik började dagen på TC med att samla in granris så att det skulle bli lite mjukare och torrare att sova. En procedur som jag kommer ihåg som rolig och viktig för att alla skulle ha det bra. Det här året skulle det visa sig extra viktigt då möjligheterna till att sova på torrt underlag helt berodde på mängden granris. Eldning och matlagning anförtroddes till de äldre.
Äldre juniorer i klubben pussades med juniorertjejer från andra klubbar, OK Skog och Marx bodde bredvid och hade politiska banderoller. Jag var med i den vuxna världen – det var så det kändes.

Jag hade anförtrotts den nionde sträckan. Det kändes bra när jag fick den i klubbstugan någon vecka tidigare. När klockan fortfarande var natt och pappa väckte mig kändes det som en mardröm. Det var kallt, kolsvart och hemskt nervöst. Jag hade sprungit något enstaka nattlopp, helst i sällskap. Då fanns inga nattcuper under vintern. Träningen bedrevs på elljusspår eller cykelbanor under den mörka årstiden.

Hursomhelst kom jag mig iväg på sträcka 9. Fortfarande kompakt mörker men jag hade sällskap ut med två andra lag. Jag gick ut på placering 110, vilket var bra för oss i Västerås IK. Jag kände viss press.

Jag kände mig trygg med att ha sällskap men jag insåg snart att de hade en annan gaffling. Oviljan att vara själv i mörkret gjorde att jag hängde med lite längre än nödvändigt även fast jag visste var jag var och borde ta höger mot kontrollen. Till slut tog jag tag i mig själv och fick kontrollen utan besvär.

När jag nu tittar på kartan har jag inga minnen från resten av loppet. Jag ser på inritningen att det gick ganska bra. Minnet kommer tillbaka när jag kom in på upploppet. Jag kommer verkligen ihåg känslan av lättnad att jag klarat av det. Jag kan fortfarande höra klubbkompisarnas hejarop. Den där sortens hejarop som innehåller positiv överraskning när någon kommer tidigare än väntat.

Jag hade plockat till placering 90 och bara tappat knappa minuten på täten. Då kände jag mig allt lite stor.
Jag kommer också ihåg att pappa lovade mig 100 kronor om jag sprang 10 st 10-mila. Säkert i någon slags förhoppning om att jag skulle fortsätta idrotta. Jag är inte säker på att hundringen var avgörande men i år blir det 33:e raka.

Nu – 10-mila 2013.

Jag sitter bredvid Lasse Gerhardsson, 10-milahövding. Han berättar om arenaproduktion, GPS-tracking, Trailrun, 10-milakorten, foodcourt och en massa andra finesser som ska locka folk till 10-mila. Jag är imponerad av alla ideér och all förnyelse, gillar utvecklingen men…
Jag undrar samtidigt vad det är som gör att jag ser fram emot mitt 33:e 10-mila. Är det arenautvecklingen som håller intresset vid liv?

Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det inte är själva tävlingen utan mer tiden innan som är det viktigaste. Snacket i omklädningsrummet under vintern, 10-milaträningarna, peppandet av de yngre. Allt det där som sker i klubbarna under tiden fram mot tävlingen . I fjol hade min klubb, Långhundra IF ett herrlag på 10-mila för första gången på 15 år. Det var stort och inspirerade många. I år kanske vi kommer till start med två lag.

Jag hoppas att Lasses och andras utveckling av tävlingen bär frukt. Att Trailrun lockar sponsorer och arenan publiken.
Jag som föredrar en bra reseberättelse hellre än ständig Facebookuppdatering ser fram emot en viskande skogsspeaker.

Vi ses i natten

Conny Forsberg, Långhundra IF

Connys karta. Klicka på bilden för att se den i ett större format.

Tiomilan netti-tv:n lähetykset ovat jo käynnissä, vaikka nuorten viesti lähtölaukausta ei ole vielä edes kuultu.

– Meillä on areenalla kamera käynnissä. TV-lähetykset kertovat mitä areenalla tapahtuu juuri nyt ja samalla suosittelen, että testaat tv-lähetyksen toimivuutta omassa koneessasi, Thomas Nyberg 10MILA-TV:n vastaava kertoo.

– Kirjaudu jo nyt jotta ehdit näkemään nuorten viestin lähdön lauantaina.

Seuraa kuvaa netti-tv:stä, joka on sama kuin areena-tv:n ruotsinkielinen lähetys. Suomenkielisen selostuksen saat nettiradiosta n. 3 sekuntia ennen kuvaa.
Kisajärjestäjät ovat nähneet paljon vaivaa tv-lähetysten hyväksi. Tuotantoyhtiö CLT ja kisajuontaja Ola Jodal tekevät kaikkensa jotta Tiomila-kisan jännittävistä hetkistä osansa saa myös kotikatsomo.

Rekisteröidy tästä linkistä: länk.

Thomas Nyberg vinkar till dig från arenan!

Mikael Tarandi skickade in denna text till Skogssports skrivartävling 1998. Vi får dela ännu ett minnesvärt orienteringsögonblick från sistasträckan på 10MILA 1981.

Sidan är från Skogssport 6/ -98. Mats Tarandi sprang in som 4:a för Lidingö på sista sträckan.

Klicka på bilden för att läsa i större format.

Blir det lika dramatiskt under sistasträckan i år?

10MILA-viestijoukkueiden rekisteröinti on avoinna torstaihin 2.5. klo 21 saakka, Rekisteröi joukkueesi niin pian kuin mahdollista sillä aikarajan loppuvaiheessa – tiedämme kokemuksesta –  järjestelmä kuormittuu. SI-tikkuja ei tarvitse rekisteröidä koska ne liitetään juoksijaan sisäänkirjauduttaessa.

Kun Eventor sulkeutuu keskiyöllä järjestelmä kuormittuu ja ruuhkautuu.

Tiomilan kilpailuja juontavat suomeksi Antti Örn ja Kimmo Muttilainen.

Suomenkielistä selostusta voit siis kuulla Tiomilan radiolähetyksissä taajuudella 107,9 MHz sekä netissä.

Radiolähetykset kuuluvat vain Gällöfstan areenalla.

1981 was my first 10MILA running for Skarpnäcks OL. Before that I had run two times for Fredrikshofs IF.

The competition 1981 started for me as functionary work a weekend before the competition. I remember the building of the enormous toilet area. There were no portable toilets; instead we dug a long and deep ditch. On top of the ditch we built benches, roof and walls, and split the area into one part for the women and one for the men. After the competition we tore down the benches, the roof and the walls. Then we filled the ditch with soil. Done.

Well, the competition. I ran the third leg which was 13,7 kilometers. I can’t remember much more than the weather and the passage of a ditch, which has been described earlier here on the blog…

2005 I did more functionary work. This time I worked as assistant traffic manager. We had many meetings before the competition and planned for example the busses driving between the arena and the showers. I also built over 100 military tents one weekend. During the competition I spent most time controlling the busses to and from the shower.

I tried to sleep a little in the evening before my 6th leg. As a functionary I had access to the accommodation which was in a building quite far away from the competition area. It was hard to follow the relay from there, so I was back at the competition center too early. I didn’t want to miss my start but now I had to wait in the cold. At last we saw our runner. Precisely after him came the runner from our first team. So Skarpnäcks OL team 1 and 2 changed over almost the same time to leg 6. I saw my team mate in the forest even though the forking. In the end he ran faster than me and he was a few minutes ahead of me to change over to the next leg.

After my race I could rest a few hours and then we had to start dismantle it all again. We took down signs and packed the military tents. It was a little bit messy for a moment; some Finnish teams found stoves that they used in their tents, and when we tried to take the stoves out the flames spread in the dry grass. Luckily enough we had the fire-extinguishers near.

Now we’ll see if I’ll be running my third 10MILA in Kungsängen, and my 27th in total.

Stefan Gustafsson

Club: Skarpnäcks OL