Archive for Featured Big @en - page 2

Våren 93 var det tävlingsstopp och 10-mila gick i augusti istället. Då var det extremt fint väder och ett Tullingelag bestående av Anna-Karin Sundqvist,Barbro Lönnkvist, Karin Wollbrand,Anna-Lena Längheim och Maria Jonsson tog hem segern i damkavlen. Nu, 20 år senare har de återförenats och sprang tillsammans under detta 10-mila som Tullinge lag 7. Vi har fått äran att sätta oss ner och prata lite med dessa starka tjejer!

Här står tjejerna i ordningen de sprang idag!

Hur länge sen var det som ni tävlade tillsammans sist och dessutom vann? När startade ni igen?
Det var 20 år sedan, år 1993. Sedan vann vi faktiskt 1988 också, så det är både 20 och 25 år sedan.
Varför startade ni igen?

Det var väl en idé som vi fick för oss i höstas på 25-manna kavlen. Vi pratade ihop oss och funderade på om vi skulle springa tillsammans nu till våren och alla var med på det, så då blev det så.

Har alla orienterat tills nu?

Ja det kan man väl säga, med lite uppehåll kanske. Vi har väl varit med hela tiden mer eller mindre.

Har ni familj som orienterar?

Ja, antingen håller de redan på eller så har de precis börjat men vi har alla familj som håller på med orientering på ett eller annat sätt.

Vad var det för skillnader med att springa nu och med att springa för 20 år sedan?

Det var mycket jobbigare nu och det gjorde ondare i kroppen. Man blev tröttare i benen framförallt. Sedan var det inte lika nervöst heller när man har vart med ett tag. Det kändes faktiskt lite lägre också, men det kanske bara är känslan!

Hur känns utvecklingen med utrustningen, kartorna och hela tävlingen i sig?

Det är ett jättelyft, framförallt i växlingen, att man kan stå där och titta. Det är också väldigt roligt att det går att följa ens lagkamrater bättre, det är ju kul att följa tävlingen över huvud taget på storbildskärmen och GPS. Det är ju väldigt roligt just för sportens skull. Det är jätteroligt att sporten blir större och den kommer förmodligen fortsätta växa, det måste den göra!

Hade ni några drömmar om vad som skulle hända efter vinsten?

Det var bara väldigt roligt och häftigt att vinna. Vi kämpade för att fortsätta springa bra men inga riktiga drömmar.

Har ni haft några upp- och nerperioder i orienteringen?

Det har väl varit både upp och ner. En sak som kan få en att känna sig nere är att man blir äldre, det blir svårare att hänga med och på längre sträckor så blir man väldigt trött. Vi orkar helt enkelt inte lika mycket och skador kommer som ett brev på posten.

Har ni några tips för att hålla uppe motivationen om man känner sig lite nere inom orienteringen?

Man prova något annat en stund och komma tillbaka sen. Sedan beror det ju på hur allvarligt man ser på orienteringen, om man bara vill komma ut i skogen för att det är kul eller om man är mer resultatfixerad. Det beror ju såklart på vilken fas i livet man är i också, om man är mitt uppe i elitsatsning och får en dipp så blir det ju mycket jobbigare. Får man det lite senare så spelar det inte så stor roll, då kan man ta en paus och komma tillbaka igen lite senare.

Berätta lite om dagens sträcka!

Det gick bra, lite tröttare nu men det var väldigt roligt. Alla höll standard med orienteringen. Hitta rätt är ju vår styrka.

Berätta om terrängen idag!

Fint och lättsprunget (fördel när man inte orkar lyfta på fötterna). Det var lite diffust längst bort. Stora höjder kan man luras av eftersom de inte är så stora.

Kan ni dela med er av något annat 10-mila minne, förutom när ni vann?

– 88 var ett kul år men då vann vi ju också…
– Ett kul minne är när mitt lag kom tvåa. Det var sista sträckan och klungan stämplade fel, jag låg nästan sist och såg det. Jag skrek ut att det var fel och då vände en av mina konkurrenter och stämplade rätt kontroll med mig. Skulle jag inte skrikit skulle jag vunnit men jag tänkte mig inte för just då. Det var nedförsbacke, en kamp sida vid sida. Det var väldigt förvirrat ett tag, bara vi visste att det var vi som sprang för segern. Det slutade med att vi kom in som tvåor, säger Karin som om det vore igår hon sprang loppet.

Springer ni tillsammans nästa år igen?

– Vi måste vila först, vi börjar bli lite trötta.
– Men det skulle vara kul!

Efter en bunt härliga skratt och massor av 10-mila minnen säger vi hejdå till gänget supertjejer som sprang genom skogarna igår. Vi hoppas på att få se dem tillsammans nästa år igen!

Av: Ida Ek Spångberg & Isabel Redtzer

I alla stora orienteringstävlingar kan man finna klädbutiker fyllda med olika färger och modeller på orienteringskläder. Men är det verkligen så viktigt med utseendet i skogen? Vi går till sporttältet för att se vad folk har att säga.

En av många löpare från Finland

Vad är viktigt med utrustningen när du springer?

– Kläderna måste vara bekväma och eftersom min klubbs färg grön så jag föredrar att ha någonting grönt på mig.

Tycker du det är värt det att lägga lite extra pengar för bättre kvalitet?

– Ja, såklart.

Hur viktigt är utseendet på kläderna?

– Jag tycker det är ganska viktigt men det är verkligen inte allt.

Vad är bäst och sämst med din klubbs kläder?

– Vissa av våra klubbkläder passar inte så bra och för vissa klädesplagg så kanske ett annat märke skulle vara bättre. Sen är det ju klart att ett märke kanske har byxor som passar bättre medan ett annat har bättre tröjor och tvärtom.

Vad är viktigt med utrustningen när du springer?

– Att den är bekväm, det är det viktigaste för mig.

Tycker du det är värt det att lägga lite extra pengar för märkets skull?

– Ja, om det håller bra så kan jag tänka mig att göra det.

Hur viktigt är utseendet på kläderna?

– Det är inte så noga hur de ser ut, det är bekvämligheten som gäller.

Vad är bäst och sämst med din klubbs kläder?

– Det sämsta är väl att damtröjorna är lite korta och har en tendens att åka upp över magen så att man måste springa och dra ner dem. Dock har de väldigt bra passform i övrigt så det är bra. Vi har kanske inte de snyggaste färgerna heller men för mig är det inte så viktigt.

Vad är viktigt med utrustningen när du springer?

– Det spelar inte så stor roll men det är väldigt skönt med goa’ skor.

Tycker du det är värt det att lägga lite extra pengar för märkets skull?

– Nej det tycker jag inte spelar så stor roll, kläderna går ju sönder när man springer orientering ändå!

 Hur viktigt är utseendet på kläderna?

– Det är inte så viktigt, speciellt inte när det gäller orientering eftersom det blir rätt skitigt.

Vad är bäst och sämst med din klubbs kläder?

– Jag tycker om att de är diskreta och framförallt att de är svarta. Jag skulle inte vilja ändra någonting med dem faktiskt, de är bra som dem är.

Vad är viktigt med utrustningen när ni springer?

– Den ska vara bra och inte gå sönder!

Tycker ni att det är värt det att lägga lite extra pengar för märkets skull?

– Om det är bra.

– Det spelar egentligen kanske inte så stor roll men om det är något som är inne så är det kul att ha.

– Är det bättre kvalitet, då kan det vara värt det.

Hur viktigt är utseendet på kläderna?

– Det är inte så viktigt, vi springer så fort ändå så det syns inte!

Vad är bäst och sämst med eran klubbs kläder?

– Vi har riktigt snygga färger och snygg design. Jag gillar dem, de är snygga och har höjdkurvor på. Vi håller på just nu och beställer in lite nya kläder, nya modeller och sådant.

  Av: Ida Ek Spångberg & Isabel Redtzer

För 20 år sedan sprang fem härliga tjejer fram genom skogen och vann damkavlen! I år har de återförenats och det kommer ni kunna läsa om senare i bloggen, missa inte det!

Dessa orienterar vana människor kommer med lite tips inför ikväll:

– Orienteringen kan vara lite diffus, håll koll på kartan!

– Håll riktning!

– Låt dig inte luras av höjderna! De kan se större ut än vad de egentligen är.

Plus med tävlingen: lättsprunget, fin terräng och roliga banor!

Haglöfs Night Trail Run (NTR) är ett nytt unikt terränglopp i Sverige som vänder sig till dig som gillar löpning och inte tvekar att prova spänningen att springa i skogen i mörker – 10MILAs signum och själ. Så här ser banan man springer ut:

 AXEL REDTZER SPRINGER, GÖR DU?

Axel Redtzer, 14 år, är Attundas egen amatör som springer loppet. 

Vad lockar dig att springa Haglöfs Night Trail Run?

 – Jag tycker det verkar som en rolig bana och det är kul att man har möjlighet att springa även om man inte är orienterare.

Vad har du för ambitioner och förväntningar på dagens lopp?

– Jag hoppas det blir kul och vi får ju se om jag ser Markus Hellner, han ska ju nämligen springa samma lopp som jag. Jag hoppas också att det inte är för stenigt så att det finns risk för att snubbla eller göra sig illa.

Hur känner du inför att springa i mörker?

– Det känns lite läskigt med tanke på att det är första gången jag springer i mörker men man har ju pannlampa,  det är upplyst och en hel del folk springer så det ska nog gå bra.

Vad tycker du om att loppet inte involverar någon orientering även om det är en del av 10-mila?

– Jag tycker det är bra att man inför nya saker för de som inte orienterar men ändå vill komma ut i skogen för naturupplevelsen och för att springa såklart.

Vad har du för utrustning?

– Jag har pannlampa, orienteringsskor och varma träningskläder såklart.

Tror du att vem som helst skulle kunna springa Haglöfs Night Trail Run?

– Ja, gammal som ung! Det verkar som ett roligt och trevligt lopp som kan passa alla.

Av: Isabel Redtzer & Ida Ek Spångberg

Möt några av 10-milas yngsta funktionärer

Vad gör ni för någonting här på 10-mila?

– Vi står och delar ut vatten till de som har sprungit och samlar in kartor.

Varför jobbar ni på 10-mila?

– Vi har sprungit här allihop och så fick vi ett jobb genom klubben.

Hur är det att jobba på 10-mila?

– Det är jätteroligt, tycker jag i alla fall!

Hur länge är ni här?

– Vi kom hit klockan tio idag och stannar till efter tio ikväll.

Hur länge har ni orienterat?

– Jag har orienterat sen jag var åtta.

– Jag har orienterat sen jag var sex.

– Och jag har orienterat lika länge som min brorsa.

Möt funktionären som hjälper funktionärer

Vad gör du här på 10-mila?

– Torka golv, hämta kaffe och serva funktionärerna med mat.

Så du är alltså en funktionär för funktionärer?

– Ja, det kan man väl säga.

Hur länge har du vart med och hjälpt till?

– Innan själva 10-milan startade har jag inte gjort så mycket. Jag var här både i torsdags, igår och så var jag här kvart över sju i morse. Jag kommer jobba tills det här är slut! Det är ändå väldigt lite jämfört med hur mycket tid många andra lägger ner på detta även om det är väldigt intensivt när man väl är här.

Varför gör du det här? Vad tycker du är roligt med 10-mila?

– Upplevelsen är rolig, man hjälper till, lär känna trevliga människor och träffar människor från andra håll som man inte träffar så ofta annars. Jag har själv orienterat sedan jag var 13 år så man känner lite folk här och var.

Möt marknadschefen

Vad är din uppgift på 10-mila?

– Jag är marknadschef vilket innebär att jag jobbar med våra partners och sponsorer och ser till att de är synliga ute bland våra löpare och orienterare.

Hur kommer det sig att du har tagit på dig den här rollen?

– Det är någonting som jag tycker är kul, affärer, mänsklig kontakt, marknadsföring och att promota grejer helt enkelt. Jag har orienterat sedan jag var 8-9 år och jag vill kunna dra mitt strå till stacken med en del som jag känner att jag kan hantera och är bra på.

Hur mycket tid skulle du uppskatta att du lagt ner på att förbereda och jobba med 10-mila?

– Jag kom in i ledningen för 10-mila organisationen för 2013 för ett och ett halvt år sedan och så har det varit möten, möten med sponsorer och samtal sedan dess. Det är ju svårt att säga antal timmar men det har ju varit lite som ett extrajobb utöver vanliga jobbet och övriga livet. Det handlar om väldigt mycket tid, det är bara att fråga mina barn!

Vad tycker du om hela upplevelsen?

– Det är fantastiskt! Vi har fått bra väder, fantastisk arena, mycket folk, bra sponsorer och folk verkar väldigt nöjda. Det är kul att få se allt på plats när man har jobbat så länge, även om man är lite sliten så är det roligt att få uppleva allt det här.

Skrivet av: Ida Ek Spångberg & Isabel Redtzer 

Då – 10-mila 1981. 

Jag var 15 år och skulle äntligen få springa 10-mila. Jag var långt ifrån stor men skulle ändå få vara med de stora, det var stort. Precis som åren innan då jag varit publik började dagen på TC med att samla in granris så att det skulle bli lite mjukare och torrare att sova. En procedur som jag kommer ihåg som rolig och viktig för att alla skulle ha det bra. Det här året skulle det visa sig extra viktigt då möjligheterna till att sova på torrt underlag helt berodde på mängden granris. Eldning och matlagning anförtroddes till de äldre.
Äldre juniorer i klubben pussades med juniorertjejer från andra klubbar, OK Skog och Marx bodde bredvid och hade politiska banderoller. Jag var med i den vuxna världen – det var så det kändes.

Jag hade anförtrotts den nionde sträckan. Det kändes bra när jag fick den i klubbstugan någon vecka tidigare. När klockan fortfarande var natt och pappa väckte mig kändes det som en mardröm. Det var kallt, kolsvart och hemskt nervöst. Jag hade sprungit något enstaka nattlopp, helst i sällskap. Då fanns inga nattcuper under vintern. Träningen bedrevs på elljusspår eller cykelbanor under den mörka årstiden.

Hursomhelst kom jag mig iväg på sträcka 9. Fortfarande kompakt mörker men jag hade sällskap ut med två andra lag. Jag gick ut på placering 110, vilket var bra för oss i Västerås IK. Jag kände viss press.

Jag kände mig trygg med att ha sällskap men jag insåg snart att de hade en annan gaffling. Oviljan att vara själv i mörkret gjorde att jag hängde med lite längre än nödvändigt även fast jag visste var jag var och borde ta höger mot kontrollen. Till slut tog jag tag i mig själv och fick kontrollen utan besvär.

När jag nu tittar på kartan har jag inga minnen från resten av loppet. Jag ser på inritningen att det gick ganska bra. Minnet kommer tillbaka när jag kom in på upploppet. Jag kommer verkligen ihåg känslan av lättnad att jag klarat av det. Jag kan fortfarande höra klubbkompisarnas hejarop. Den där sortens hejarop som innehåller positiv överraskning när någon kommer tidigare än väntat.

Jag hade plockat till placering 90 och bara tappat knappa minuten på täten. Då kände jag mig allt lite stor.
Jag kommer också ihåg att pappa lovade mig 100 kronor om jag sprang 10 st 10-mila. Säkert i någon slags förhoppning om att jag skulle fortsätta idrotta. Jag är inte säker på att hundringen var avgörande men i år blir det 33:e raka.

Nu – 10-mila 2013.

Jag sitter bredvid Lasse Gerhardsson, 10-milahövding. Han berättar om arenaproduktion, GPS-tracking, Trailrun, 10-milakorten, foodcourt och en massa andra finesser som ska locka folk till 10-mila. Jag är imponerad av alla ideér och all förnyelse, gillar utvecklingen men…
Jag undrar samtidigt vad det är som gör att jag ser fram emot mitt 33:e 10-mila. Är det arenautvecklingen som håller intresset vid liv?

Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det inte är själva tävlingen utan mer tiden innan som är det viktigaste. Snacket i omklädningsrummet under vintern, 10-milaträningarna, peppandet av de yngre. Allt det där som sker i klubbarna under tiden fram mot tävlingen . I fjol hade min klubb, Långhundra IF ett herrlag på 10-mila för första gången på 15 år. Det var stort och inspirerade många. I år kanske vi kommer till start med två lag.

Jag hoppas att Lasses och andras utveckling av tävlingen bär frukt. Att Trailrun lockar sponsorer och arenan publiken.
Jag som föredrar en bra reseberättelse hellre än ständig Facebookuppdatering ser fram emot en viskande skogsspeaker.

Vi ses i natten

Conny Forsberg, Långhundra IF

Connys karta. Klicka på bilden för att se den i ett större format.

Mikael Tarandi skickade in denna text till Skogssports skrivartävling 1998. Vi får dela ännu ett minnesvärt orienteringsögonblick från sistasträckan på 10MILA 1981.

Sidan är från Skogssport 6/ -98. Mats Tarandi sprang in som 4:a för Lidingö på sista sträckan.

Klicka på bilden för att läsa i större format.

Blir det lika dramatiskt under sistasträckan i år?

1981 var mitt första 10MILA för Skarpnäcks OL. Innan dess hade jag bara sprungit två 10MILA för Fredrikshofs IF.

1981 års tävling startade med funktionärsarbete för mig någon helg innan tävlingen. Det jag kommer ihåg är bland annat byggandet av stora toaletten. Då var inte fråga om Bajamajor utan det hade grävts ett långt djupt dike. Över detta dike byggdes det bänkar, tak och väggar och delades in i herr och damavdelning. Efter tävlingen revs bara bänkar, tak och väggar. Sedan fyllde man bara igen diket med jord. Klart.

Under byggandet av toaletten kom en kommentar från en av Skarpnäcks bättre löpare då, Björn Hedlund. ”En skitbra insats av Skarpnäcks OL”

Tävlingen då. Jag sprang tredje sträcka, en hängsträcka på 13,7 km. Kommer inte ihåg så mycket mer än vädret och passerandet av stora diket, som flera andra har beskrivit här i bloggen.

2005 var det ännu mer funktionärsjobb. Denna gång som biträdande trafikchef.  Många möten innan tävlingen och planerande av bland annat bussning mellan arenan på skjutbanan och duschen som var placerad vid regementet. Det blev också resning av över 100 militärtält en helg innan tävlingen.  På lördagen under tävlingen spenderade jag min mesta tid på att kontrollera att bussningen till och från duschen fungerade.

Själv drog jag mig tillbaka på kvällen för att försöka sova lite innan min 6:e sträcka. Såsom arrangör hade jag möjlighet till inomhusförläggning. Dock låg den en bit från arenan med dåliga möjligheter att kolla hur det gick på sträckorna innan. För att inte riskera att missa min växel var jag på plats i god innan min beräknade växeln. Vi låg lite efter beräknad tid så det blev en del väntan i kylan. Till slut kom dock min lagkamrat in från långa natten. Precis före honom kom vårt 1:a lag in. Så lag 1 och 2 Skarpnäcks OL gick ut efter varandra på sträcka 6. Det började ljusna så min klubbkamrat och jag såg varandra då och då efter banan trots gafflingarna. Mot slutet drog han dock ifrån mig och var någon minut före mig i mål.

Efter loppet var det bara att vila några timmar igen det var dags för rivning av allt. Nedplockning av skyltar. Övervaka rivning och packning av militärtält. Blev lite hetsigt en stund då det blev gräsbrand pga. att några finska lag hade lyckats hitta både ved och dom gömda kaminerna. Sedan var det morgonsauna i tälten och när kaminerna togs ut spreds lite glöd i det torra gräset. Som tur var hade vi brandsläckarna kvar på området.

Nu får vi se om det blir tredje gången gillt i Kungsängen som mitt 27:e 10MILA.

Stefan Gustafsson

Dåvarande och nuvarande klubb Skarpnäcks OL

På den tiden sprang jag för min moderklubb OK Milan. Vi var en ganska vanlig småstadsklubb som hade tiomila som det stora målet för året. Vi hade två lag på startlinjen och ambitionen för förstalaget torde ha varit nånstans mellan 50-75 plats. Eftersom jag vunnit vår uttagningstävling nån vecka före hade jag blivit uttagen i vårt förstalag. Det var lite kontroversiellt då jag endast var 13,5 år gammal och skulle springa sträcka 5 som var nästan 11 km lång och på natten.

Nervös var jag såklart och inte blev det bättre av att vi ledde efter två sträckor sedan Roffe Pettersson gjort ett kanonlopp. Jag gick sedan ut på 5:e sträckan på ca 50 plats. Det var mycket gärdeslöpning i början och tempot var högt. Sedan blev det en tur runt skjutbanorna söder om Tranbygge innan det var dags att passera väster om tältstaden. Där hade jag tappat ca 5 min på täten som jag tror var Lasse Forsberg i Ravinen. Strax efter passeringen så var dock bränslet slut och sista kilometern var en ren pina och jag vet än idag inte hur jag lyckades ta mig i mål och hittade alla kontroller som var kvar. Vid växlingen så stod där en mängd fotografer och tog kort eftersom jag skulle växla över till pappa. Trött som jag var orkade jag inte gå omvägen via fållan utan jag genade krypande under kartplanket. Jag fick hjälp med att ta mig till och från duschen och somnade ovaggad i tältet.

Vet att jag fick frågan om jag skulle gå upp och kolla vilka som vann men såg inte riktigt meningen med det. Nästa minne är att de väcker mig för tältet skulle rivas och vi skulle åka hem. Blev dock inte avskräckt för jag har sprungit de flesta loppen sedan dess. Troligen står jag på startlinjen även i år.

Namn: Per-Anders Bergman

Dåvarande klubb: OK Milan

Nuvarande klubb: OK Tyr

1981 var Stefan Kollberg 20 år och förstaårssenior. Året innan hade han tagit medalj på JSM. Han sprang för klubben OK Torfinn som hade många bra löpare i laget.

– I klubben hade vi både VM- och landslagslöpare. Vi var aldrig riktigt med och slogs om de främsta platserna på stora stafetter som 10MILA eller Jukola, men vi vann till exempel 7manna och Hälsingestafetten. Vi visste nog att vi inte hade chans på en topplacering i 10MILA, men det är klart att vi ändå hade höga förväntningar, det är ju årets stafett.

Stefan hade varit sjuk innan tävlingen, han hade varit förkyld och hostat dagarna innan. Han tror inte att han hade startat om det hade varit en individuell tävling. Egentligen skulle han sprungit långa natten, men fick nu den kortaste sträckan på 10,6 kilometer. Han kommer inte ihåg ifall det var sträcka 8 eller 9.

– Jag gick ut i en klunga, men jag sprang ifrån dem vid 2:an eftersom de orienterade som hösäckar (skratt). Jag missade en del, så de kom nog ikapp mig igen senare på banan. Jag kommer ihåg att det var kanonsvårt, och min lampa var dålig.

Stefan plockade trots allt en del placeringar. Från 44:e till 35:e plats avancerade han laget som sedan slutade på 21:a plats.

– Jag är inte nöjd med min prestation, men vi får väl säga att det är okej med tanke på att jag plockade en del placeringar och att jag hade varit sjuk.

Precis som många andra så beskriver Stefan TC som ”hemskt”. Allt flöt omkring, det var lera överallt.

I år springer Stefan inte 10MILA själv utan är coach i Eksjö SOK.

Stefans karta, klicka för att förstora

Namn: Stefan Kollberg
Dåvarande klubb: OK Torfinn

Nuvarande klubb: Eksjö SOK