Archive for Featured Big @en - page 4

Oj, då var det min tur att berätta. Känns halvbra att jag, som sprang det senaste 10-mila i Kungsängen (2005), verkar vara en av de som minns det sämst. Men whatever, ska försöka berätta så mycket jag kommer ihåg om mitt livs andra 10-mila.

Året innan (2004) sprang jag mitt första 10-mila. Jag sprang då för Mälarö SOK men eftersom att vi inte hade något lag och Bromma-Vällingby behövde en tjej så sprang jag i ett kombinationslag med dem. Jag var 12 år, hade inte tävlat speciellt mycket i orientering tidigare och blev upplockad av familjen Hollbeck för en resa ned till Kolmården. Jag har nog aldrig suttit så tyst i en bil. Men hur som helst, det är ju faktiskt 2005 jag ska berätta om.

Precis som föregående år blev jag upplockad av familjen Hollbeck för att åka ut till TC och även om jag lärt känna de lite bättre sa jag nog inte många fler ord än året innan.
Jag kommer inte från någon orienteringsfamilj och förstod nog inte hur stort 10-mila var.. Jag skulle springa den raka, korta 2a-sträckan i Bromma-Vällingbys lag. Jag var säkert skitnervös och jag blev nog knappast lugnare när Simon kom in som FÖRSTE man! Jag önskar verkligen att jag minns mina tankar och känslor från det men tyvärr.. Det enda jag minns är att jag kutade på så fort jag kunde, när jag stämplade vid 2a kontrollen och att jag tyckte sträckan till 5an var sjuuuukt svår.
Jag höll ändå ihop det bra och växlade ut David Bejmer som 10a, 11 sekunder efter täten. Han växlade i sin tur ut Henrik Berg på sista sträckan som sedan sprang in oss till en nionde plats! Nionde plats för en liten klubb som Bromma-Vällingby, det kändes väldigt stort!

Helenas karta

Bromma-Vällingbys lag 2005

Namn: Helena Karlsson

Klubb: Bromma-Vällingby SOK

Nuvarande klubb: IFK Lidingö SOK

För att hålla serien igång tills maj behöver vi nu nya berättelser. Gör som Helena, Kent, Elin, Per, Sverker och många fler, dela med dig av dina 10MILA-minnen!

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Kungsängen 1981 – Min första och enda 10milaseger

Ravinen var på den tiden ungefär vad Halden är idag. En klubb med stora framgångar på både dam och herrsidan både individuellt och på de stora stafetterna som 10-mila, Jukola och SM. T.ex. vann Ravinen 5 av 6 år i H20-klassen på SM-stafetten mellan åren 1973 och 1978 och i H21-klassen 1978, 1979 och 1980. På herrsidan vann Ravinen 10-mila för första gången 1977, då lite överraskande med ett lag med en medelålder på ca 21 år och sedan även 1979 och 1981 och var nog även förhandsfavoriter 1978, 1980 och 1982, utan att lyckas vinna och damerna vann 10-mila 1979 – 1981.

Att då som relativt orutinerad 20 åring kliva in i ett lag fullt med stjärnor och landslagslöpare var självklart roligt men också nervöst.

Min vårsäsong hade varit bra så jag hade ett gott självförtroende men jag var den enda i laget som inte tidigare varit med och vunnit 10-mila, så jag kände en ganska stor press på mig och detta var ändå min debut i de riktigt stora sammanhangen.

Jag försökte lugna mig med att min uppgift bara var att transportera runt laget på ett säkert sätt och de sex som sprang efter mig, fick vara de som skulle avgöra stafetten och inte jag, så det viktiga var att göra ett stabilt och säker lopp. Dessutom var min sträcka (den 4:e) en kort hängsträcka (9 km) så om jag bara fick ett bra utgångsläge så skulle det nog inte vara något problem. En lite detalj som oroade mig lite var att det var en skymningssträcka så sista halvan av banan beräknades gå i mörker och jag var och är inte någon bra nattorienterare.

Detta var ett extremt geggigt och skitigt 10-mila, då det dagen innan kom ca 10 cm nysnö som sedan smälte och gjorde hela Arenan till ett lerhav, men det tänkte jag inte så mycket på under denna 10-milatävling.

Vårt lag inledde lite knackigt och efter två sträckor låg vi på 153:e plats ca 9 minuter efter täten. Våra laguttagare hade nog tänkt på att de kunde bli så för de hade satt Björn Rosendahl, landslagslöpare och en av lagets bästa löpare på den 3:e sträckan (säkert med tanke på att jag skulle få ett bra utgångsläge), men frågan var bara hur mycket han skulle kunna ta in på täten.

Medan jag värmde upp kände jag mig ganska nervös och det var svårt att veta om vi tog in något på täten eller inte, eftersom vi inte rapporterade vid de första radiokontrollerna. Det fanns ju ingen elektronisk tidtagning så det var lite svårare att följa laget på ett bra sätt. Men med bara några kilometer kvar av banan så rapporterades vi bara någon minut efter täten så kanske skulle utgångsläget inte bli så dåligt i alla fall.

In till växel kommer sedan en ganska stor klunga och Björne lämnade över kaveln till mig som 3:a bara 6 sekunder efter täten, så jag fick mitt perfekta utgångsläge så nu gällde det bara att förvalta det på bästa sätt.

Tempot var väldigt högt i början då det var två transportsträckor ut från Arenaområdet och då kändes det nästan svårt att hänga med, men när vi kom in i skogen så kändes det bättre och jag höll mig till min taktik att ligga med i klungan och bara hålla koll på att vi inte gjorde några missar. Det blev successivt mörkare och så i princip direkt när vi kom in i skogen tändes lampan och efter drygt halva banan var det rejält mörkt. Jag hann även med att skrämma upp lagledarna genom att inte bli rapporterad vid radion men lite spänning ska väl ledarna behöva också. Det blev ett lopp utan några direkta missar, och in till växel kom jag som 9:e lag bara 16 sekunder efter täten, så jag kände att jag gjort det jag skulle göra.

Det blev en mycket spännande natt, då vi tappade lite på 6:e sträckan men det plockades sedan upp av vår nattspecialist Arne Nåbo.
När sedan Olle Nåbo lämnade över till Lars ”Löken” Lönnkvist som 2:a, två sekunder efter, inför den sista sträckan, så kändes det som om vi hade en bra chans att vinna. Löken gjorde ett väldigt bra lopp på sista sträckan och tillslut vann vi med hela 6.25 minuter före Malmby.

Kents karta från 1981

För att hålla serien igång tills maj behöver vi nu nya berättelser. Gör som Kent, Elin, Per, Sverker och många fler, dela med dig av dina 10MILA-minnen!

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Kanonform? Nja, inte direkt! Men en km-tid på 10 minuter när jag lufsade runt delar av sträcka sju i 15 cm kramsnö är inte så illa. Döm själva:

Fast det  kommer att gå dubbelt så fort när det blir tävling av!

Omnumrering av en kontroll och flyttning av en annan från en sten till en brant stod på mitt program liksom check av en grönområdeskant nära målet. Allt utföll till belåtenhet!

Även TV-kontrollsfolket fick en lång och tuff runda på närmare 12 km. Alla TV-kontroller besöktes och kameravinklar mm diskuterades. Bankontrollanterna var också ute och kollade kartan, kontrollernas placering och beskrivningens exakthet. Markeringslapparna var ofta svåra att finna då de var täckta av snö.

Det är inte så mycket tid kvar… om cirka tre veckor ska banorna skickas till tryckeriet.

Ulf Radler
Banläggare 10MILA-kavlen

Slovenien ställer för första gången upp med ett eget, fullt lag i 10MILA. Klemen Kenda, en av orienterarna som kommer till Kungsängen i maj, berättar om 10MILA-drömmen och vägen dit.

“Slovenien är en liten orienteringsnation där sporten utvecklades som en slags lagaktivitet för scouter, bergsklättrare och andra efter andra världskriget.

Orientering för individen startade 1988 då den första klubben bildades i Ljubljana, och kort därefter fler klubbar. Sloveniens orienteringsförbund bildades 1990, och 1992 gick förbundet med i Sloveniens olympiska kommitté och blev en officiell sportsdisciplin.

År 1998 fanns circa 90 registrerade orienterare I Slovenien, 2012 klarade man 300-gränsen. Det finns 14 klubbar i landet, de flesta väldigt små med tanke på att hela förbundet har ungefär lika många medlemmar som en normalstor skandinavisk orienteringsklubb. Ungefär samma sorters kartor finns (ISOM, ISSOM, skid-O, MTB-O, skolkartor). Terrängen är attraktiv och väldigt varierad, många sorters kontinentalterräng och alpinterräng i bergen.

Ekonomin är begränsad. Ungdomsteamet (som jag jobbar med) hade en budget på mindre än 3500 euro förra året, och med det ordnade vi 7 träningsläger, deltog I EYOC med nästan fullt lag, hade JWOC träningsläger, organiserade en tävling och ritade en ny karta nära ett bra träningscenter. Seniorteamet klarar sig oftast på ungefär 1000 Euro per år.

Nästan all ekonomisk support kommer från föräldrar. De senaste åren har vi återupptagit ungdomsträningen i vissa klubbar och etablerat ett bra arbete med ungdomar och juniorer. Självklart har vi inte den bästa kunskapen. För att lära ut den tekniska biten tar vi hjälp av en av “topporienterarna” vi har, Andraž Hribar, som varit med i VM sedan 2003. För att lära ut den fysiska biten har vi föreläsningar av professorer inom till exempel friidrott, men som inte har någon erfarenhet av orientering.
Varför kommer vi till 10MILA då?

Att springa 10MILA är en dröm sedan långt tillbaka för oss. Jag har ingen statistik, men max bara två slovener har deltagit i 10MILA senaste tiden. Vi har en medlem som studerar i Trondheim och springer för NTNUI, och den andra är Andraž Hribar, som sprang för Västerås IF om jag inte misstar mig. Ett helt slovenskt team har aldrig deltagit, och skulle aldrig delta i en stor nattstafett…  Detta år är tävlingen mer tillgänglig (även från flygplatser i Slovenien), och det gör det enklare för oss att komma.

Vilka ska delta?

Andraž Hribar (den bästa slovenske orienteraren, antagligen någonsin. Hans bästa lopp var I långdistanskvalen på VM 2011, då han missade att ta sig till A-final med bara 45 sekunder.)

Jaka Piltaver (också en regelbunden VM-deltagare)

Nejc Zorman (stark löpare men med inte så mycket internationell orienteringserfarenhet, en av de mest aktiva ungdomstränarna.)

Jure Zmrzlikar (JVM-deltagare, var med på VM i Ukraina, begåvad löpare men saknar motivation att nå toppen)

Boris Bauman (En veteran, deltog i VM 1991 och 1993, en orienteringslegend för oss)

Gregor Anderluh (deltog i VM 1991-1995 och 2003, då han blev 43:a i sprinten, vilket placeringssätt är det bästa slovenska resultatet i VM)

Klemen Kenda (Jag är långt ifrån toppatleterna, har deltagit I universistets-VM 2006 i Košice, min roll är att motivera och organisera då jag leder ungdomstemat, är generalsekreterare I förbundet och är ordförande för den största klubben här)

Rok Močnik (en medlem med erfarenhet, bor just nu I Trondheim och är med i NTNUI)

Andrej Borštnik (regelbunden medlem i JEM/JVM-team, nybliven senior detta år)

Iztok Rojc (stark löpare, var med i VM-sprinten 2008)

Kvinnor:

Ana Pribakovič Borštnik (veteran men fortfarande väldigt stark i det slovenska motstånder, var med I VM 1989-1995 med undantag för 1991 och 1992, då Andrej föddes 😉

Mojca Flerin (den bästa orienteraren de senaste åren, har varit med I VM 2011 och 2012)

Jerca Bernik (regelbunden med  i JEM/JVM-teamet)

Ajda Flasker, Jona Mirnik (båda började orientera ganska nyligen men kompenserar detta med en enorm entusiasm)

Vi har några problem med skador och sjukdomar; en av våra bästa löpare kämpade och kämpar fortfarande mot cancern.

Vår taktik i båda stafetterna är att sätta de bästa I början. Vi hoppas att de inte ska tappa allt för mycket på de bästa så att de sista sträckorna får bra utgångsläge. Dock är alla löpare i lagen väldigt olika duktiga, så vi vet redan nu att vi kommer komma långt efter.

Att delta I 10MILA är viktigt för många löpare, en chans att prova på att delta i en riktigt stor tävling, och ett tillfälle att prova på skandinavisk terräng för första gången. Även om vi vet hur tävlingen kommer gå så förbereder vi oss för att få ut riktigt mycket av detta. Så – även om vi kommer bland de sista så blir denna tävling en stor upplevelse för oss.

Varje vecka organiserar vi natträningar inför 10MILA nära Ljubljana, varje onsdag med en allmän inbjudan via förbundets hemsida.

Varma hälsningar från Ljubljana

Klemen”

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Just nu pågår ett intensivt arbete för att få alla tekniska delar att fungera under 10MILA-helgen.

I lördags (16/2)  genomförde delar av tävlingsledningen tillsammans med vår leverantör av mediateknik, CLT, en besiktning av samtliga onlinekontroller i tävlingsområdet runt Gällöfsta.

Trots hinder i form mycket snö,  besiktade vi möjligheterna i skogen för kabeldragning mellan kontrollpunkter och radiomaster samt förutsättningar för wifi-kommunikationen in till TC.

Vår målsättning är självklar. Samtliga online kontroller skall fungera felfritt under hela tävlingshelgen så att löpare och publiken på arenan och hemma skall få kontinuerlig uppdatering om vad som händer ute i skogen.

Erik Daniels

Chef IT och Tävlingsadministration

Jag är nu en sliten, sista års H40-gubbe, skallig och med matchvikt på 84 kg. Många 10MILA och Jukola kavlar har det blivit genom åren.

Då, mitt första 10MILA, med matchvikt på 60 kg så det gick väl lite fortare än nu – om än fladdrigare i både kalufs och teknik. Mycket speciellt var det att för första gången få representera klubben (Rotebro IS) i större sammanhang. Det var i andra laget, under 10MILA i Skeppsta 1983.

När jag gick ut på min sträcka var jag i princip fortfarande 14 år och när jag kom i mål på morgonen den 8 Maj var jag 15. Vilken födelsedagspresent! Jag sprang en sträcka på ca 9 km i gryningen.Innan jag av terrängen och längden blev slutkörd, så minns jag att jag försökte ligga på rätt bra.

Som ovan kavle-löpare i större sammanhang, var mitt starkaste minne inte själva banan utan mer hur det går till rent mentalt, man-mot-man under hög stressfaktor. Jag minns att jag mitt på banan drog ut över ett kalhygge, blev lite osäker och vände mig om för att leta efter något rutinerad löpare att hänga på. För första gången får jag då se ett riktigt “10MILA band” i skogen – mer än 30 gubbar ligger efter mig i spåret. Jag vill minnas att jag var mäkta förvånad – hur kan alla hänga på en räka som mig, förstår dom inte att jag är helt lost?! Men som jag lärt mig genom åren – osäkerheten på vart man är syns sällan utanpå löparen. Håller man farten så hänger folk gärna på…. Det vore intressant att någon gång springa ut och bråka med folk genom att tok-rusa och locka alla i fördärvet, fast det gör nog redan de flesta av oss emellanåt, utan att tänka på det. 🙂

Hur du än väljer att springa ditt lopp – så är det, som marknadschef för 10MILA 2013 – ett stort nöja att få bjuda er till ett 10MILA i toppform!
Vi bjuder på flera nyheter under kommande arrangemang, bla 10MILA Night Trail Run (snitlad natt-löpning för “vanliga” löpare som vi vill locka ut i skogen) och den helt nya tävlingen på söndagen, 10MILA korten. Det blir en riktig höjdar helg – väl mött i Gällöfsta 2013!

10MILA hälsningar // Johan Redtzer – Attunda OK – En framtidsman som till våren, skall komma väl förberedd till gubbarna i H45! 🙂

Namn: Johan Redtzer

Dåvarande klubb: Rotebro IS OK

Nuvarande klubb: Attunda OK

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Haglöfs Night Trail Run är ett nytt evenemang under 10MILA 2013. Det fyller ett tomrum  mellan dam- och 10MILA-kavlen under lördagen. Dessutom bidrar tävlingen till att öka intresset och locka nya personer till orienteringssporten.

Tävlingen handlar om trail-löpning med pannlampa längs snitslad reflexbana. Löparna kan välja att springa i 4 klasser, herr och dam, 5 eller 10 km. Målgruppen är löpare som gillar utmaningar och ser tjusningen med ett terränglopp i mörker.

Knappt hann anmälan öppna på den nya egna webben, innan anmälningarna började trilla in. Intresset och nyfikenheten bland vänner, kollegor, orienterare och övriga intresserade går inte att ta miste på.

Haglöfs Night Trail Run ligger helt rätt i tiden och har en häftig arena som passar tävlingen perfekt. Vår utmaning som arrangör av tävlingen är nu  marknadsföringen. Våra insatser riktas nu mot att få ut budskapet till så många tilltänkta löpare som möjligt. Här kan du hjälpa till, genom att prata om loppet. Gilla tävlingen på Facebook. Konceptet och suget efter annorlunda tävlingar är i sig är så starkt att löpare kommer anmäla sig bara de får kännedom om loppet och hittar till hemsidan.

På mitt kontor tar idrottsföreningen upp anmälningar och sponsrar deltagandet, hur gör ni på ert företag? I min bekantskapskrets har redan flera anmält sig, känner du någon som är anmäld? Tillsammans kan vi, vid sidan om de övriga kommersiella kanaler vi använder, hjälpas åt att sprida budskapet om loppet. Vilka känner du som kan tänkas vilja springa Haglöfs Night Trail Run?

Anders Frisk

Mer information på
webben:     NTR.10MILA.SE
facebook:   NightTrailRun

Kalevan Rastis vinnarlag från 1983 ska delta i 10MILA 2013. Laget vill nu utmana andra 10mila-vinnarlag och sina forna medtävlande från 30 år tillbaka, att göra det samma.

I finska medier kallades 10milavinnarna i Kalevan Rasti för ”skolpojkslag”. Medelåldern för löparna i herrkavlelaget från Tammerfors var under 22 år.
– Med fyra juniorer var vi troligtvis 10milas yngsta vinnarlag, berättar Urpo Väänänen från Kalevan Rasti. Han minns tävlingen och segern som inte alls var given, utan avgjordes till slut mellan åtta lag. En av lagmedlemmarna, Hannu Pulli, ledde tävlingen vid nionde sträckan men Kalevan Rastis ledning blev säker först på sista sträckan och då vid upploppet.

-Trots svår terräng och 14 timmars löpning kämpade fyra finländare och fyra svenskar om tiomilasegern, minns Urpo Väänänen slutstriden. Han menar att svenskarna jobbade bra på raksträckorna i skogen men det var Kalevan Rastis sista löpare, Mika Ruuhiala, som skördade segern.

Urpo Väänänen är en av dem som nu följer med sina nio lagkamrater från 1983 till Stockholm i maj.  Timo Alapiha från vinnarlaget laget kan på grund av benskada inte följa med men ersätts av Jukka Inkeri som redan 1983 var reserv.

-Vi var med i 10mila 2003 med samma lag och firade 20 årsjubileum. Då kom vi på 203:e plats. I år följer vi tävlingen från Kalevan Rastis tävlingscentrum och vill gärna se våra killar ta upp kampen om segern igen. För oss själva räcker det att vi genomför kavlen, säger Urpo Väänänen och skickar ut en hälsning från orienterarna i Joensuu:

-Nu utmanar Kalevan Rasti alla gamla 10mila-vinnarlag att delta i 10MILA Stockholm 2013! Det vore väldigt roligt att få träffa gamla lagkamrater, medtävlande och – få återuppleva Långa natten!

Lagen och löparna som kämpade om 10MILA-segern 1983 var:

Från Sverige: OK Orion (Kent Olsson), Hagaby (Hans Melin), Gustavsberg (Anders Nilsson) och IFK Göteborg (Joakim Brinkenberg)

Från Finland: Pargas IF (Arto Virtala), Vaajakosken Terä (Kimmo Rauhamäki) och Angelniemi (Ari Paganus)

Vinnarlaget 1983

Klubb: Kalevan Rasti

Namn: Urpo Väänänen

Utmanar ni Kalevan Rasti inför 2013? Eller vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com!

Kyla och samvetsvärk, Kungsängen 1981

Jag tiomilaladdade i Garpenberg på den tiden, hos Gunvor och Gunnar Neiman, mina svärföräldrar som levde. Skogarna är mäktiga i dessa gruvtrakter. På min favoritrunda startade jag med lätta ben på Blyvägen, sedan svag nedförsbacke, förbi kyrkan på höger sida, där är Neiman-släktingar begravda, och där döptes min son Hannes för trettio år sedan, och strax vek jag av åt vänster, in på vandringsleden mot Bensåsen.

På den tiden var detta stråk i mina ögon alldeles orört. Jag följde ett spår, en led som kanske Kalle Johansson, IFK Hedemoras forne världsmästarorienterare skötte om, vad vet jag. Han brukade i varje fall ordna ljus och fina spår till Garpenbergs elljusrunda, och den var till god hjälp för oss få i byn som, varv efter varv, ville slösa vår dyra tid där,för att bättre kunna hantera våtra kanske redan plågade kroppar och själar.

Jag sprang mot Bensåsen, sprang i pelarsalar med grova tallar och höga kronor, och sommarens sol brukade spela, stilla i höjden. Aldrig att jag mötte en levande varelse utom mig själv, det gav ro. Jag kastade någon blick på en hopsjunken skvaltkvarn, invid en liten bro, men ville inte förlora sekunder, jag vände tvärt efter uppförsbacken till Bensåsen, efter sju åtta kilometer.
Samma väg åter, nu bar det utför, och jag knäppte mellantidsnoteringar på Casioklockan innan jag gick i mål vid forna järnvägsstationen; där höll Birger Bengtsson auktionsförättningar, kanhända när föremål efter dödsbon skulle slumpas.

Några år senare var vandringsledens pelarsalar borta. Där var i stället ett förvirrande och vidsträckt hygge. Jag var som förlorad, ingen stig, bara sly, enstaka frötallar och breda hjulspår i lera. Enstaka stammar var kapade på mitten och kvarstod. De var färgmärkta för att, förmodar jag, vägleda eventuella vandrare.

Till Bensåsen kom jag aldrig mer.

I tidiga maj 1981 spelade ingen sol över Garpenberg; där var det grått, och djup snö och minusgrader. Men denna gruvort ligger ju också högt, tänkte jag när det var dags för resan ner mot Kungsängen, allt längre söderut for jag, mot troligen varmare trakter.

Efter Bro kom en förvånansvärt stor skylt, “10MILA”, jag var på alldeles rätt väg. Svängde av motorvägen men stannade strax i tvekan. Beräknade min ankomst. Funderade på toabesök vid strategiskt korrekt klockslag inför sistasträckan i Hellas förstalag.
Så var det, klubbens seniorer och juniorer gick alla åt till tidigare sträckor. Medelgod H35:a måste avsluta.

Det var inte bara snö. Lera lurade under parkeringsgärdets svepning. Ejvin Retsloff, en av de klubbkamrater jag saknar allra mest nu 31 år senare, var funktionär och dirigerade in min röda Simca 508 till en förmånlig funktionärsplats.

Ejvin stack också åt mig en liten lampa, “du kan behöva kartlyse”, sa han, och jag stoppade en fin och säkert ganska dyr pennlampa i nylonbyxans framficka. På utgående snitsel fann jag lampan tung, den tyngde, distraherade, och efter att ha hållit den i kompasshanden under flera sekunder lät jag den falla, gömmas ochj glömmas i snö.

Kartan kunde jag ju avläsa riktigt bra, så pass långt låg ju också Hellas efter; det mörker som vinnande OK Ravinens Lasse Lönnkvist sprungit i, det var nu en grå men ganska ljus gryning med måttligt snöglopp.
Första kontrollen, en sten, tror jag låg nästan på skrå i ett ganska öppet terrängparti, den syntes plötsligt rakt fram. Jag hade väl i ensamhet följt goda tätlöpares spår.

Det var ingen dramatik under mitt lopp men jag sprang fel vid varvningskontrollen, inför roade och ropande klubbkamrater. Pinsamt. Jag kom ihop med före detta klubbkamraten Pelle Ljungström, som jag tror sprang för Kumla OK. Strid på kniven, prestige!
I målfållan var jag före honom, och displayen visade 100, jämnt och bra, bland de hundra första. Och inte hade jag tappat så värst mycket på täten, kanske tolv minuter? Jag kan kolla i boken “Långa nattens folk”, med tillhörande statistik-CD.

Jag var frusen i målfållan, föga benägen att klafsa i snö och lera till något slags utomhusdusch, för att sedan göra funktionärsplikt i egenskap av medlem i en av de arrangerande klubbarna.
Lasse Lönnkvist (vars dåvarande klubb OK Ravinen vann inte bara 1981) hör till dem som ocksdå väckte annan sorts respekt; han gjorde sin funktionärsplikt. Det brukade ledare i Hellas påpeka, att elitklubbars elitlöpare självklart jobbade med själva tävlingen, i motsats till oss resultatmässigt mer mediokra löpare i Hellas.

Jag satte mig i Simcan, sög girigt i mig hett och sötat kaffe, bet hårt i brödet, hårda ostmackor som mjuknat, mumsade banan och choklad, och tänkte på den där pennlampan som Ejvin Retsloff lånat mig. Bedömde den som definitivt förlorad. Jag startade bilmotorn, la in backen och tog sats, bakhjulen slirade, sprutade lera, snö, men jag lyckades, jag kom loss!

I backspegeln såg jag Ejvin Retsloffs ansikte, där fanns en förvåning som jag inte glömmer.

Jag for mot Garpenberg, kupévärmen var behaglig och sövande, jag stannade ganska snart, för tio minuters sjunk i sömn. Tio minuter räcker för tio mil i bil, man vaknar när man börjar frysa lite.

Efteråt fick jag höra om Hasse Nilsson, den tunnklädde men urstarke löparen som anförtrotts sistasträckan i Nyköpings OK, och som gjort 2.16 på Marathon. Om hur han mot slutet av banan plötsligt stillnat, stelnat. Blivit stilla ståendes. Och sedan föll framåt som en kapad fura.
En ung duktig brittisk löpare, James Brown, som sprang för norska OL Pan, råkade ensam bli vittne; han avbröt sitt lopp, han såg att Hans Nilsson låg nästan orörlig med ansiktet i snön. James Brown släpade med stor möda sin medtävlare fram till en stig, och fick småningom hjälp för att än mer kunna hjälpa.

På Karolinska sjukhuset konstaterades, att Hans Nilssons kroppstemperatur var 31 grader.

James Brown kände skuld för att han stannat upp, inte fullbordat det uppdrag han anförtrotts, hans lag hade ju brutit, diskats. Ett svek, ja, han kände så, en konstig skam.
Han slank iväg från detta Tiomila, “jag ville inte ge mig tillkänna”, berättade han för mig tre decennier senare, vid Tiomila i Riksten 2011. Han var sedan många år drabbad av MS, och hade, trots hjälp av kryckor, svårt att följa med när vi i VIP-skaran bjöds att bege oss ut och beskåda unga fantastiska tätlöpare, tiomilaorienterare i mörka natten.

James Brown var och är påfallande vänlig, talade anspråkslöst och nedtonat, om den där händelsen 30 år tidigare, och jag visste inte hur jag skulle kunna förmedla min respekt, min beundran och en hjälplöshet som nästan ville bli gråt.

Och Ejvin Retsloff? Just efter målgång vid Höstlunken i november 2010 kom ett sms, ett bud om att hans livslopp efter 81 år var slut, cancern vann.
Jag kunde åter se hans förvånade ansikte när jag hastigt övergav detta minnesrika eländiga Tiomila.
Och det måste väl ha funnits annat folk som städade upp allting? I snön och leran? När jag var så trött efter en så lång och avgörande sistasträcka, eller hur?

Ett urdrag ut Tiréns Tirader, från Sverker Tiréns blogg på Hellas hemsida.

Bild tagen av Rune Palm, funktionärerna jobbar i leran

Namn: Sverker Tirén

Klubb: Hellas Orientering

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Mina upplevelser när 10MILA gästade skogarna på Livgardets övningsfält i Upplands Bro

Nyinflyttad 1955 till Tureberg, så var namnet på centrala Sollentuna vid den tidpunkten, kom jag i kontakt med 10MILA 1947 i den offentliga bastun på gamla Turebergs IP.  En kväll i veckan invaderades bastun av Turebergs orienterare och jag som friidrottare fick hålla till godo med att sitta och lyssna.  Många historier berättades och då som nu handlade dessa oftast om 10MILA. Vid 10MILA 1947 kom 67 lag till start vid Sten Sturemonumentet i Uppsala. Blivande klubbkompisen Malte Larsson vann sträcka 7 långa natten 17,3 km mellan Håtuna och Bro på tiden2 timmar och 9 minuter. Bansträckningen fortsatte därefter vidare i skogarna vid Kungsängen och passera bron vid Stäket fram till slutmålet vid Helenelunds IP. Tureberg blev 2:a efter suveräna Matteus Pojkarna.

Efter några år som friidrottare i den bastumiljön inspirerades jag av deras historier och provade på orientering. Fick 1958 för första gången förtroendet att föra budkavlen i ett 10MILA och det i Turebergs förstalag på sträcka 8 mellan Stavsvik och Råby-Rönö i Sörmland.

23 år senare, snö10MILA 1981 vid Tranbygget, som var mycket nära att ställas in. Efter förhandling mellan tävlingsledning och polis genomfördes tävlingen.  Minnesbilden är mycket diffus från min egen medverkan på sträcka 2 för Turebergs 1:a lag. Tvånget till vattengravspasseringen, lervällingen och kylan finns dock kvar i minnet. Laget fick slutplaceringen 174.

När 10MILA 2005 åter gästade Kungsängen fick jag förtroende att vara bankontrollant efter fem banläggningsuppdrag i 10MILA mellan åren 1990 och 2002. Vid de två senare tillsammans med Janne Olsson Bromma Vällingby som 2005 återigen var banläggare.  Det tidigare samarbetet vid 2 banläggningsuppdrag bidrog till ett bra teamwork i skogen före och vid genomförandet av banläggningen till detta års arrangemang. Snabbaste damkavlen i historien med höjdpunkten avgörande mellan Domnarvet och Ulricehamn på sista sträckans 10:e kontroll. Norsk uppvisning, att eget vägval kan löna sig , gjordes av Kristiansand på långa natten i herrkavlen. Detta år gjorde GPS entré på 10MILA.

Nu 2013 ansvarar jag i 10MILA-föreningen för varumärket 10MILA beträffande skog, karta och banläggning.  Glädjande är att vi i år har en nyproducerad karta från scannat underlag. Tävlingen kommer att vara publikvänlig både på arenan och hemma i soffan.  De tävlande kommer att få uppleva en mycket fin något flack småskuren tekniskt krävande terräng.  Jag ser redan idag med stor tillfredsställelse fram mot 10MILA helgen vid arena Gällöfsta Konferens.

Lars Roos

Namn:                                            Lars Roos

Dåvarande klubb:                      Turebergs IF

Nuvarande klubb:                      Attunda OK

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!