Archive for Featured Big - page 5

Mina upplevelser av 10MILA (1947), 1981 och 2005 – Lars Roos

Mina upplevelser när 10MILA gästade skogarna på Livgardets övningsfält i Upplands Bro

Nyinflyttad 1955 till Tureberg, så var namnet på centrala Sollentuna vid den tidpunkten, kom jag i kontakt med 10MILA 1947 i den offentliga bastun på gamla Turebergs IP.  En kväll i veckan invaderades bastun av Turebergs orienterare och jag som friidrottare fick hålla till godo med att sitta och lyssna.  Många historier berättades och då som nu handlade dessa oftast om 10MILA. Vid 10MILA 1947 kom 67 lag till start vid Sten Sturemonumentet i Uppsala. Blivande klubbkompisen Malte Larsson vann sträcka 7 långa natten 17,3 km mellan Håtuna och Bro på tiden2 timmar och 9 minuter. Bansträckningen fortsatte därefter vidare i skogarna vid Kungsängen och passera bron vid Stäket fram till slutmålet vid Helenelunds IP. Tureberg blev 2:a efter suveräna Matteus Pojkarna.

Efter några år som friidrottare i den bastumiljön inspirerades jag av deras historier och provade på orientering. Fick 1958 för första gången förtroendet att föra budkavlen i ett 10MILA och det i Turebergs förstalag på sträcka 8 mellan Stavsvik och Råby-Rönö i Sörmland.

23 år senare, snö10MILA 1981 vid Tranbygget, som var mycket nära att ställas in. Efter förhandling mellan tävlingsledning och polis genomfördes tävlingen.  Minnesbilden är mycket diffus från min egen medverkan på sträcka 2 för Turebergs 1:a lag. Tvånget till vattengravspasseringen, lervällingen och kylan finns dock kvar i minnet. Laget fick slutplaceringen 174.

När 10MILA 2005 åter gästade Kungsängen fick jag förtroende att vara bankontrollant efter fem banläggningsuppdrag i 10MILA mellan åren 1990 och 2002. Vid de två senare tillsammans med Janne Olsson Bromma Vällingby som 2005 återigen var banläggare.  Det tidigare samarbetet vid 2 banläggningsuppdrag bidrog till ett bra teamwork i skogen före och vid genomförandet av banläggningen till detta års arrangemang. Snabbaste damkavlen i historien med höjdpunkten avgörande mellan Domnarvet och Ulricehamn på sista sträckans 10:e kontroll. Norsk uppvisning, att eget vägval kan löna sig , gjordes av Kristiansand på långa natten i herrkavlen. Detta år gjorde GPS entré på 10MILA.

Nu 2013 ansvarar jag i 10MILA-föreningen för varumärket 10MILA beträffande skog, karta och banläggning.  Glädjande är att vi i år har en nyproducerad karta från scannat underlag. Tävlingen kommer att vara publikvänlig både på arenan och hemma i soffan.  De tävlande kommer att få uppleva en mycket fin något flack småskuren tekniskt krävande terräng.  Jag ser redan idag med stor tillfredsställelse fram mot 10MILA helgen vid arena Gällöfsta Konferens.

Lars Roos

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Namn:                                            Lars Roos

Dåvarande klubb:                      Turebergs IF

Nuvarande klubb:                      Attunda OK

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Tankar från som en tagit på sig uppdraget att bygga Gällöfsta Arena…..

Har just läst Lasse Gerhardssons inlägg om den fulländade Arenan och är precis hemkommen från en heldag tillsammans med övriga, ivriga, entusiaster som bär förhoppningar om att 10MILA 2013 ska gå till historien som ett av det bästa någonsin.

Slås då av tanken – Hur hamnade jag här mitt i uppbyggnaden av detta? Jag, helt utan den gedigna 10MILA tradition som många tycks ha. Visst har jag varit på ett antal, sprungit några, dragit kablar, vaktat kontroller, parkerat bilar och slevat Pyttipanna i hällande regn mitt i natten. Men vid alla dessa tillfällen var det någon som sa vad jag skulle göra.  Skillnaden nu är att se till att saker görs, så andra kan jobba under tävlingen….

Hur kunde det bli så? Jo, en liten fråga från en grannklubb för ett par år sedan. ”Vi tänker ta 10MILA 2013 vill ni, Bromma-Vällingby SOK hjälpa till?” På en sådan fråga finns väl bara ett svar – Självklart vill vi det!

Och så för drygt ett år sen så låg den ”lilla bollen” mitt och BVSOKs knä. I form av – Att bygga upp Arenan.

Under året som gått har besöken på Arenan varit många och visionerna har ändrats, nya djärva idéer har kommit från oss alla. Vår  arenadesigner, som har till uppgift att designa den Arena som Gerhardsson beskrev häromdagen, har producerat det ena förslaget efter det andra. Jag har haft fullt sjå att hänga med i svängarna och kan som tur är glädja mig åt att det ur klubbens gömmor kröp fram några erfarna stötar som kan komplettera min orutin när det gäller byggnadskonstruktioner, virkesdimensioner, verktyg, hjullastare och andra helt nödvändiga saker som tex hur man får tag på vatten till duschen?

Så här knappa 4 månader kvar och mycket har fallit på plats och nu börjar det bli dags att hugga i på riktigt. Från och med nu ökar arbetsinsatsen vecka för vecka för att kulminera till tävlingsarenans öppning den 2 maj och det är med stor spänning vi ser fram emot den veckan och resultatet, kommer visionerna om vår Arena uppfyllas?  Jo då, det är jag i alla fall övertygad om.

Lena Granér

Samordning av Arenabygget

Designprat på arenan en skön majdag 2012

Utan några 10MILA-minnen? – Erik Daniels

Min spontana tanke var att jag inte hade några minnen eller upplevelser att dela med mig av eftersom jag varken har sprungit tävlingen 1947, 1981 eller 2005. Men eftersom vi är många som på olika sätt har minnen från tävlingarna som medföljande föräldrar eller arrangörer gör jag ändå ett försök.

Mitt minne från 10MILA år 1981 var att jag som mindre framgångsrik juniorlöpare i en klubb i södra Dalarna tränade hela vintern och våren för att få en plats i 10MILA laget. Tyvärr blev jag inte uttagen i laget men eftersom jag väldigt gärna ville vara och springa med tog jag bilen och åkte ner Kungsängen. Min förhoppning var att klubben skulle se mitt brinnande intresse och ta med mig i laget. Efter att ha gått runt i snön och lera i en dryg timme utan att hitta min klubb gav jag upp och åkte istället hem till min syster i Stockholm. Att jag inte hittade min egen klubb kanske kan förklara varför jag inte blev uttagen i laget. Delvis på grund av detta bakslag lämnade jag några månader senare orienteringen för att istället satsa på mina ”studier” på Linköpings Tekniska Högskola.

Efter drygt 20 år började min dotter att orientera och några månader senare var hela familjen inne i orienteringssporten igen. När det var dags för Rotebro att arrangera 10MILA 2005 fick jag frågan att hjälpa till med IT och tävlingsadministrationen. Förutom att jag hjälte till med lite av varje var min huvuduppgift att programmera SI-enheter samt se till att alla radiokontroller fungerade. Under några dagar på Kungsängen skjutfält fick jag lära känna massor av kompetenta personer och lärde mig bland annat hur man registrerar hyrpinnar, drar seriekablar på bästa sätt till radiokontroller och målenheter mm. Mitt häftigaste minne är när jag står vid herrarnas första radiokontroll och massor av löpare kommer för att ta kontrollen och sedan springer upp för ett stup som trodde var inte gick att forcera. Dessutom minns jag spänningen på damkavelns sista sträcka där en lurig radiokontroll på ett grönområde ställde till utmaningar för vissa av topplagen.

Jag fick efter tävlingen 2005 blodad tand för 10MILA och har varit med och hjälpt till med IT och tävlingsadministration år 2006, 2007 och 2010.  Min förhoppning och övertygelse är att vi 2013 kommer att använda alla våra erfarenheter från tidigare arrangemang och ta tävlingen ett steg till!

Just det, min premiär som löpare på 10MILA blev först år 2007 vi en ålder av 45 år. De senaste åren har vi i Attunda haft ett ”gubblag” med oss som inte platsar i topplagen. Min förhoppning är att fler klubbar antar utmaningen och springer med fler ”gubblag” – detta gäller självklart även damer i alla åldrar.

Namn: Erik Daniels

Klubb: Attunda Orientering

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Närhet-Nyhet-Glädje: Gällöfsta Arena

Ta dig gärna en titt på fotot nedan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilden är tagen i målfållan vid Rotebro IS nationella tävling, 12 augusti 1979. En målfålla som utgjorde medelpunkten för arenan (Tävlingscentrum (TC), för att tala gammalsvenska)och som var belägen i terrängen mellan Stäket och Rotebro, nordväst om Stockholm. En fin skogsarena med bra terräng runt hörnet. Självklart med fullängd på banorna, alltså inget tramsande med avkortade distanser och med fler kontroller längs banan än startande i klassen eller liknande jippon.

Men bilden skulle även kunna vara tagen på tävling nu i höstas. Eller hur. Således en synnerligen funktionell arena som erbjuder all den service vi som orienterare kan tänkas behöva.

Samtidigt finns det vissa avgörande skillnader mellan 1979 och 2012. De förutsättningar som gällde för orienteringssporten för drygt 30 år sedan gäller till stor del inte idag. Sporten har förlorat ett (skrämmande) stort antal utövare, antalet konkurrerande idrotter har ökat enormt, kampen om utrymmet i medias idrottsbevakning har hårdnat, värnplikten är avskaffad med konsekvensen att ett stort antal unga män inte längre kommer i kontakt med vare sig skog och mark eller grunderna i kartläsning, en eskalerande teknikutveckling (GSM, GPS, SportIdent…) o.s.v. Listan kan göras längre.

Samtidigt sticker jag ut hakan och påstår att orienteringssporten fortfarande är outvecklad på en rad områden, att vi inte riktigt har hängt med i utvecklingen. Ett exempel på ett sådant område gäller hur vi designar och skapar våra arenor. Vilket i och för sig är en utmaning då vi för varje tävling skapar en helt ny arena utgående från de förutsättningar som kombinationen av terrängen, infrastrukturen och tillgängligheten ger inför varje tävling. Här återstår mycket att göra och när det gäller att flytta fram gränserna och att se och pröva nya lösningar för hur en attraktiv orienteringsarena ska utformas.

Inför 10MILA 2013 i Stockholm har vi valt att lägga extra kraft och energi på hur vi på bästa sätt ska utforma vår arena – Gällöfsta Arena. Inom tävlingsledningen har därför vi avdelat en person med särskilt ansvar för just arenadesign.

Mottot för 10MILA 2013 är som bekant Nyhet – Närhet – Glädje. Ett motto som ska genomsyra hela tävlingen och för designen av Gällöfsta Arena vill vi Välkomna, Upplysa, Lysa upp, Styra, Lyfta fram och Utmana! Men faktiskt även Dölja. Att det finns saker på arenan som vi vill dölja låter kanske lite märkligt men allt är som bekant inte vackert på en orienteringsarena. Inte minst kring målet samlas det lätt en mängd bodar, tält, kablar, byggnadsställningar o.s.v., och som när det samlas på ett begränsat utrymme kan ge ett oordnat och stökigt intryck.

Den vision vi har för hur Gällöfsta Arena ska designas syftar bl.a. till att skapa en samlad och kompakt arena där:

–        åskådarna från och samma plats, har möjlighet att följa in- och utgående löpare under nästan en kilometers löpning – ”Live” men även via ett flertal storbildsskärmar,

–        våra sponsorer och samarbetspartners lyfts fram och exponerar,

–        det är nära till marka, sportförsäljning, dusch, bastu och olika former av boende,

–        alla skyltar, banderoller, web- och storbildsgrafik följer en tydlig 10MILA-profil,

–        vi även satsar på arenaproduktionen, d.v.s. ljud, ljus och bild. Exempelvis ska speakerfunktionen vara uppe och rulla från tidig lördag till sen söndag.

Vi har nått i mål om du som löpare kan stå mitt på arenan och följa tävlingen, köpa en kopp kaffe i markan eller ett par strumpor i sportförsäljningen utan att samtidigt röra dig ur fläcken!

Det finns i sammanhanget några riktigt goda exempel att lyfta fram i 10MILA-sammanhang! Ni kommer väl ihåg 10MILA 2008 i Rosersberg. Ett föredöme när det gäller arenadesign i 10MILA-smmanhang, värt att ta efter och att utveckla!

 

Arrangörsgänget bakom 10MILA 2010 i Finspång gjorde även de en minnesvärd ansats i arenafrågan!

 

God fortsättning på det nya året och väl mött på Gällöfsta Arena om knappt fyra månader!

Lars Gerhardsson

Attunda OK
Generalsekreterare 10MILA 2013

 

Med många 10MILA i bagaget & upplevelsen av 10MILA 1947 – Per Pettersson

Per Pettersson har sprungit fler 10MILA än de flesta, runt 25 stycken tror han. År 1939 gick han med i en orienteringsklubb efter att ha utövat orientering på egen hand innan.

– Jag och min goda vän Uno Jansson brukade tävla i att springa runt kvarteret. Vi satte ut våra egna kontroller och tyckte att det var väldigt roligt, berättar Per.

Malte Larsson var en av  orienterarna i Turebergs IF. För Per och Uno blev Malte en stor inspiration.

– Han brann för sporten, han var som en idol för oss killar och jobbade en hel del med orienteringen och klubben.

På den tiden var det inga tjejer med i klubben. Det var ”mest grabbar” som höll på. Per berättar att Tureberg var en bra klubb, man var med i alla stora orienteringssammanhang, åkte på resor och gjorde många utflykter. De var ett väldigt bra gäng som också gjorde andra saker tillsammans, som att fiska, vandra och åka skidor. Per tror att skillnaderna mellan då och nu är stora.

– Då hade vi inga bilar vi kunde åka med. Ville vi träna i en fin skog fick vi gå eller cykla dit. Ibland kunde man åka tåg men ofta fick vi ta oss dit själva. Vi kunde cykla 4-5 mil för att sedan springa 3 kilometer. Det tog mycket tid men var väldigt roligt. Flera gånger har jag gått hemifrån Tureberg hela vägen till Vallentuna, Sigtuna och Tullinge.

Sporten har också utvecklats ganska mycket. I början när Per sprang stod en funktionär vid varje kontroll och signerade att man varit vid kontrollen. Sedan började man med stämplar, och sedan kom stiftklämmorna.

Per har varit med i sporten väldigt länge. Han har varit med på varje DM i Stockholm mellan 1940 och 2010. År 1939 vann han DM i budkavle tillsammans med Turebergs IF. Det sista 10MILA han sprang gick i Järna, men han kommer inte ihåg vilket år det var. Precis som 1981 och 2005 gick 10MILA 1947 (delvis) i Kungsängen.

–  1947, då gick 10MILA från Uppsala genom Sigtuna, Bålsta och Kungsängen, med mål i Helenelund. Jag hade första sträckan. Det var mörkt ute, vi startade i skymningen. Jag tror att starten låg vid något vattentorn. Det gick en snitsel genom stan som vi följde till en idrottsplats. Där fick vi rita i våra kartor själva. Jag minns att när jag var klar så tittade jag upp och var helt ensam, de andra hade redan sprungit iväg. Några kilometer in på banan spikade jag en kontroll som alla andra bommade. Då var jag före alla andra vilket jag även var i mål.

Det året vann MatteusPojkarna, en kyrklig förening från Stockholm. Per är inte helt säker men tror sig minnas att Turebergs IF kom 3:a det året.

Per har sparat alla tidningsartiklar om orientering sedan han började. Han har pärmar och album fulla med bilder från utflykter, resor och tävlingar ända från den dagen han började springa. En mycket imponerande samling som skulle göra vilken orienteringsfantast som helst helt darrig av nyfikenhet. Han har sparat allt från gamla stämpelkort och medaljer till kartor från 40-talet. Per har sprungit mest distriktstävlingar, han har en del DM-tecken men inget från SM. Han har sprungit några SM-budkavlar men aldrig tagit medalj.

– Jag var faktiskt med då det allra första Jukola anordnades. Vi blev bjudna till Finland och fick väldigt bra kontakt med de finska orienterarna. Jukola har jag sprungit många gånger, kommit tvåa ett år. Vi hade ett bra utbyte med finländarna, vi fick bo hos dem under Jukola och de bodde hos oss i Sverige under andra tillfällen.

Per framför medaljsamlingen

Per är född 1922 vilket betyder att han är 90 år gammal. Ändå kommer han ihåg det mesta i detalj och berättar som om det var igår. Per beskriver att han fortfarande är i farten, men att han tränar och tävlar mer sparsamt. Man märker på Per att orienteringen präglat hela hans liv, det är som att han berättar om en kär vän.

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Dags att stämpla ut efter 2012!

Snart lämnar vi 2012 och kliver in i ett nytt och spännande orienteringsår. När vi blickar tillbaka kan vi konstatera att det gångna året har bjudit på flera höjdpunkter. Höjdpunkter som klart och tydligt visar på den kraft och energi som finns inom sporten. EM på hemmaplan i maj – kanske det första riktiga genombrottet för orientering i TV, ett fantastiskt O-Ringen – en riktig folkfest som bjöd på rejäla utmaningar i hallandsskogarna, höstens 25manna och inte minst, 10MILA i Kvarn.

Arrangörsgänget bakom 10MILA 2012 tog väl omhand om tävlingen och bjöd på ännu ett utslagsgivande och krävande 10MILA. Krävande? Ja, det är i alla fall undertecknads uppfattning efter att ha tillbringat knappt tre timmar i skogen för att få runt Attunda OK:s andralag på Långa Natten – orienteringssportens kanske mest legendariska utmaning.

Ståendes i farstun, beredd att ta klivet in i 2013, kommer vi att kunna upprepa förra årets framgångar? Här kan jag i rollen som generalsekreterare för 10MILA 2013, i bara svara för egen och de övriga i arrangörsgängets del. Vi är ödmjukt övertygade om att 10MILA 2013 i Stockholm och med arenan vid Gällöfsta i Upplands-Bro kommun, kommer att bli det bästa hittills! Förutsättningarna är de bästa tänkbara och förberedelserna går som planerat.

Samtidigt finns det anledning att lyfta blicken en aning och fundera över hur förutsättningarna för att utöva vår sport kommer att förändras inför framtiden. Det pågår som bekant en debatt kring allemansrätten och hur den kan eller ska tolkas. En debatt som är viktig för orienteringssporten, angelägen men samtidigt lite oroande. Bakgrunden till debatten är bland annat att några föreningar men även kommersiella aktörer, börjat att ta betalt för att få nyttja preparerade skidspår. Spår som är dragna på allmän mark och därför kan betraktas som ”allmän egendom”, fria att nyttja inom ramen för andemeningen med allemansrätten. Frågan är principiellt viktig för oss orienterare och det finns all anledning att fortsättningsvis bevaka frågan.

Frågan är även aktuell då det från olika specialförbund inom Riksidrottsförbundet, riktats kritik mot att Försvarsmakten valt att inte upplåta övnings- och skjutfält för olika idrottsarrangemang. Därför känns det angeläget att i sammanhanget lyfta fram det utomordentliga goda samarbetet vi inför 10MILA 2013 har med Försvarsmakten i allmänhet och Livgardet i synnerhet. Ett samarbete väl värt att vårda och att utveckla!

Snart bara fem månader kvar till 10MILA 2013!

God fortsättning på det nya året och väl mött i skogen!

Lars Gerhardsson
Generalsekreterare 10MILA 2013

Min upplevelse av 10MILA 2005 – Stefan Knorn

Jag tillhör gruppen orienterare som börjat springa med karta i skogen i vuxen ålder, främst tack vare att min dotter ville orientera. (Tack Felicia :-))  Till skillnad från många andra idrotter var orienteringsverksamheten välorganiserad vilket gjorde att jag som förälder gärna ställde upp och hjälpte till i klubben. Innan jag visste ordet av befann jag mig vid Kungsängen och skulle hjälpa till med it-verksamheten vid 10MILA.

Tävlingen år  2005 i Kungsängen var mitt första 10MILA på plats. Som ung hade jag följt direktsändningen i radio under småtimmarna och fascinerats av viskande radioreportrar som rapporterade läget i herrkavlen ackompanjerat av kvistar som knackade i skogen. Nattorientering är definitiv en radiosport.

Jag minns att jag var mycket fascinerad av hur arenan växte fram under hand, utnyttjades till max för att sedan avvecklas.

Själva arrangemanget gick som smort. En intressant händelse var att vi tappade all strömförsörjning med mindre än timmen kvar till damstarten. Det var de frejdiga studenterna från NTNUI som kopplat sin musikanläggning på ett felaktigt sätt elnätverket, med resultat att ”proppen gick”.  På it-sidan kunde vi dock till tävlingsledaren rapportera att det inte var några problem att genomföra damkavlen. Laptops, kombinerat med UPS för serverdatorer gjorde oss toleranta mot denna typ av fel. Hur som helst kom strömmen tillbaka ganska snart.

Även om jag inte var uttagen till klubblaget hade jag tagit med mig tävlingsutrustningen. Ett sent återbud pga sjukdom gjorde att jag fick frågan om att ta en plats i Rotebros klubblag. Det kan man inte tacka nej till. Sträcka 7 föll på min lott. Jag minns att jag sov ett par timmar i en byggfutt, under bordet där sträckresultaten plastades in.

Min sträcka var egentligen en nattsträcka, men när jag fick gå ut som 259:e lag på sträckan var det strax innan gryning. Det var lite nervöst att ge sig iväg och jag minns att jag tog det mycket lugnt till första kontrollen. Sen flöt orienteringen på bra. Från 4:an till 5:an tog jag vägvalet norrut, över kalhygget till stigen upp till vägen och sen rakt över kullen till kontrollen. I efterhand upptäckte jag vänsteralternativet, att följa stora vägen upp mot kontrollen.

Det ljusnade och pannlampan stängdes av. Hade lite tur att hänga på rätt personer i skogen och kontrollerna plockades en efter en. Just när det går som bäst är det lätt att slappna av. Det hände på kortsträckan från 9:an till 10:e kontrollen och vips ett par minuter extra. Samma sak på 11:an. Sen gick det bra och jag kunde till mina klubbkompisars förvåning dyka upp litet tidigt i målrakan. Totaltid 1:09:25 på 7,8km. Första gången under 10min/km på tävling.

Minns att jag efter återkomst från dusch och bastu letade upp mitt namn på resultattavlan. Kände mig nöjd att se mitt namn på tavlan och att jag plockat 9 platser på min sträcka.

Min första bekantskap med 10MILA väckte något sorts fascination över tävlingen. Storleken på evenemanget, TV-produktion och inte minst pannlampornas ljusspel i natten. Intresset har hållit i sig. Till 2013 års tävling har jag tagit på mig rollen som informationschef.  Jag undrar än idag hur det gick till.

Namn: Stefan Knorn

Dåvarande klubb:  Rotebro IS OK

Nuvarande klubb: Attunda Orientering

Övrigt: Informationschef 10MILA 2013

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Min upplevelse av 10MILA 2005 – Olle Boström

10-Mila 2005 är för mig ett bra orienteringsminne. Visserligen gick det tävlingsmässigt inte riktigt som vi hade hoppats för vårt lag, men det är ändå en helg jag minns med glädje.

2005 var året jag fyllde 15 år i november, och jag sprang sista sträckan i ungdomskaveln. Jag minns att jag var ganska nervös innan helgen. 10-Mila var för oss ett stort mål under våren i vårt ungdomsgäng i klubben, där vi faktiskt hade lyckats vinna ungdomskavlen året innan, och nu ställde upp med samma lag som då.

Jag minns att tävlingen började lite sådär för oss. Det gick inte speciellt dåligt, men inte heller riktigt så bra som vi ville, vi låg hela tiden någon till några minuter efter den främsta täten.

Som vanligt i ungdomskavlen gick tävlingen snabbt, med korta snabba sträckor och ganska snart var det min tur att bli utväxlad. Jag minns att jag sprang ut några minuter efter, (precis fem minuter efter på sextonde plats enligt resultaten), och att jag ganska direkt på väg till första kontrollen kom ihop med flera andra lag och att vi snabbt blev en stor grupp. Jag har för mig att vi var runt femton grabbar från plats sex ner till runt tjugo, och att vi höll ihop egentligen genom hela banan. När det närmade sig slutet av banan och drog ihop sig till spurt var jag väldigt trött och blev omsprungen av ett par lag, och vi slutade elva.

Min upplevelse av terrängen var annars att det var ganska snabbt och öppet i skogen. Det var tydlig orientering och egentligen inget speciellt. Såhär i efterhand kan jag tycka att vi höll oss i en ganska tråkig del med mycket hyggen och mossar, och militärområde, där vi aldrig riktigt kom ut till den fina terrängen som jag vet finns i området, och ser fram emot 2013.

Det blev sedan en väldigt rolig dag och natt, med att följa de andra stafetterna och att träffa alla kompisar från runt om i landet, och summerat blev 10-mila 2005 ett av de bästa orienteringsminnena från den våren.

Olles karta

 

Namn: Olle Boström

Klubb: Järla Orientering

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Min upplevelse av 10MILA 1981 – Esbjörn Eriksson

Esbjörn har hand om kartproduktionen för 10MILA 2013, men har sprungit 10MILA i området tidigare, vid den första av hittills 30 stycken starter. Detta hände 1981, ett år som gått in i 10MILA-legenderna som den moderna tidens ”Snö-10MILA”.

1981 i Kungsängen – mitt första 10MILA. Och vilket minne det blev…

1981 skulle jag få göra premiär med de stora pojkarna. 17 år, liten, lätt, snabba ben, men definitivt inte den vassaste orienteraren. Första sträckan i Turebergs IFs 2:a lag skulle det bli.

På denna tid tillhörde TIF en av de ständiga arrangörsklubbarna, så vi alla bidrog i förberedelserna på ett eller annat sätt, och en av mina uppgifter var att på torsdagskvällens valborgsmäss följa med och vakta den uppbyggda anläggningen ute vid Tranbygge på Livgardets (I1) övningsfält. Det var då lätt att konstatera att man kan ha kontroll på det mesta i ett arrangemang, men att det fanns en faktor vi aldrig rår över – vädret.

Vi krypkörde på motorvägen för att komma till Kungsängen i ett av de våldsammaste snöoväder jag skådat och kunde konstatera att ingen annan egentligen var ute på vägarna. Än mindre var någon intresserad av att ge sig ut och tillskansa sig något av det vi ställt ut. Och att ägna kvällen åt att försöka bygga upp något mer på TC var helt lönlöst. Det var tur att det mesta redan var gjort. Vi pulsade omkring på TC-gärdet, försökte tända en mycket liten valborgseld under ett tak byggt för hölagring och lyckades senare på kvällen ta oss hem.

Ca 40 cm snö bjöd den valborgsmäss på. Den sparsamma, men ändå vårvärmen, hade sedan halvannat dygn innan tävlingen på sig att omvandla detta till vatten, något som inte ens lyckades till hälften. Men det räckte gott.

Tävlingsdagen kom och TCs omvandling till hav av lervälling inleddes. Själv tror jag att jag satt i sekretariatstältet och kollade stämplar under damernas 2-mila, en uppgift vi juniorer brukade göra. Framåt kvällen var det sedan dags för mig och 511 andra förstasträckslöpare i 10-mila att ställa upp vid sina kartor. Det gällde att ha knutit skorna ordentligt, så att de inte blev kvar, när foten lyftes. Pirrigt, stort och trångt var det och rätt kallt att stå still och vänta. Men plötsligt PANG! Och sedan bar det iväg.

Det hade talats och spekulerats en hel del om de två passager som skulle göras över ån/diket i den stora dalgången öster om TC. Militären sades ha grävt ut och vidgat diket, så att man skulle kunna passera utan att det skulle bli alltför djupt och blött. Riktigt vad det innebar, var dock osäkert. Svaret var att man hade gjort goda förberedelser för en anständig passage, men inget räcker när nästan en halvmeter snö tinar.

Här är mitt minne och kartan inte riktigt överens. Kartan antyder att första passagen skedde på en bro, men jag tror att det skedde i en utgrävning just söder om bron – just för att vi på första sträckan kom 500 man på en gång – och att det stod funktionärer och ledde ner oss i denna. Mitt minne säger också att vattnet gick upp till byxlinningen och var precis så varmt som man förväntar sig av smältvatten. Visserligen hade jag inte räknat med att hålla mig nämnvärt torr, men detta var litet i överkant…

Banan och orienteringen i sig var ganska enkel, ser jag idag, men jag medger att jag då inte alltid hade koll på exakt var jag befann mig, utan ibland bara hängde på. Jag försökte mest passa mig för parallellfel och gafflingar. Rejäla backar, det ständiga trampandet i djup snömodd, tempot, vätan och kylan, var utmaningen för dagen.

Med halva banan avklarad, kom nästa passage av ån. Här var det bröstdjupt för mig, dryga 170 cm lång. Vätskestationen just efter denna passage kändes en smula ironisk, men det fick bli en mugg kall sportdryck. Banan var ju ändå nästan 14 km.

Nu kunde man ju tro att den värsta vätan var över, åtminstone över knädjupt, men diket halvvägs mellan K8 och K9 var bedrägligt. Det var knappt 3 m brett och bräddfullt, men såg inte så farligt ut, tänkte jag, där jag kom i täten av en liten klunga. Ett hopp och en tanke om fotisättning just hitom kanten på motstående sida verkade bra …. ända till dess att jag märkte att detta var ett välgrävt dike, med helt vertikala väggar och bra djup . Denna gång gick även huvudet under vatten och botten kände jag aldrig. Kartan och händerna var det enda som syntes av mig vid dikeskanten och löparen i lokalkonkurrenten Rotebros 1:a lag, numera klubbkamrat, hann inte väja, utan fick landa och klättra på min rygg. Övriga i klungan gjorde sedan sitt bästa för att klara hela språnget, vilket gav en del bättre och en del mindre vackra landningar.

Sista biten hem gick långsammare och mer på säkerhet, för jag ville inte tvingas att börja leta efter kontroller, utan hålla värmen uppe. Dessutom vore det synd att förstöra ett (sällsynt) bra lopp. Blöt och lortig klafsade jag in som 357:e man in, c:a 9 minuter efter täten.

En dusch och sanering senare, tog jag mig åter in i värmen i sekretariatstältet och upplevde sedan hela 10-milanatten genom de startkort som kom in, ofta så blöta, att de fick vara kvar i plastfodralen. Under tiden samlade 4500 ytterligare löpare på sig sina egna historier från denna anmärkningsvärda helg. De är säkert alla lika minnesvärda. Åtminstone kunde alla säga ”Jag var med på 10-mila 1981” och det betyder fortfarande något särskilt.

Namn: Esbjörn Eriksson

Dåvarande klubb: Turebergs IF

Nuvarande klubb: Attunda Orientering

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Min upplevelse av 10MILA 2005 – Elin Månsson

Jag var 13 år och hade aldrig förr fått chansen att springa 10MILA. 2005 skulle klubben ha ett lag. Men då vi var 5 stycken som var intresserade av att springa och då  jag var yngst och inte kunde konkurrera med mina äldre klubbkamrater om platserna i laget blev jag reserv.

Historien kunde ha slutat där. Men eftersom jag skriver det här så fick jag tillslut springa mitt första 10MILA ändå. Hur då? Jo, tack vare att 3 killar från Halmstad OK saknade en tjej för att kunna få ihop ett lag. Så jag tvingade min nyopererade far att köra mig upp till Stockholm och Kungsängen för att jag skulle få springa i 17 minuter och sedan kunna springa i mål som segrare i ungdomskaveln tillsammans med mina lagkamrater.

För övrigt minns jag inte så mycket ifrån själva tävlingen. Jag hade för mig att jag sprang ut en bit efter på andra sträckan. Men i själva verket växlade Emil, som sprang första sträckan i laget, ut mig på en 17:e plats. Enbart 34 sekunder efter täten. Inga stora avstånd i orienteringssammanhang men för mitt 13-åriga jag kändes det som en hel evighet. Att jag själv plockade 14 placeringar på min sträcka och växlade ut Erik i tätstriden på tredje sträckan har jag också fått kolla upp i efterhand. Det enda jag egentligen minns från denna dag var alltså när jag fick springa på upploppet en andra gång tillsammans med Emil, Erik och Kalle och ta emot publikens jubel. Det var stort.

Namn: Elin Månsson
Klubb: OK Löftan
Orienteringsstatus nu: Tränar och tävlar i D20E

Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!

Page 5 of 7 ←; First ... 3 4 5 6 7