Esbjörn har hand om kartproduktionen för 10MILA 2013, men har sprungit 10MILA i området tidigare, vid den första av hittills 30 stycken starter. Detta hände 1981, ett år som gått in i 10MILA-legenderna som den moderna tidens ”Snö-10MILA”.
1981 i Kungsängen – mitt första 10MILA. Och vilket minne det blev…
1981 skulle jag få göra premiär med de stora pojkarna. 17 år, liten, lätt, snabba ben, men definitivt inte den vassaste orienteraren. Första sträckan i Turebergs IFs 2:a lag skulle det bli.
På denna tid tillhörde TIF en av de ständiga arrangörsklubbarna, så vi alla bidrog i förberedelserna på ett eller annat sätt, och en av mina uppgifter var att på torsdagskvällens valborgsmäss följa med och vakta den uppbyggda anläggningen ute vid Tranbygge på Livgardets (I1) övningsfält. Det var då lätt att konstatera att man kan ha kontroll på det mesta i ett arrangemang, men att det fanns en faktor vi aldrig rår över – vädret.
Vi krypkörde på motorvägen för att komma till Kungsängen i ett av de våldsammaste snöoväder jag skådat och kunde konstatera att ingen annan egentligen var ute på vägarna. Än mindre var någon intresserad av att ge sig ut och tillskansa sig något av det vi ställt ut. Och att ägna kvällen åt att försöka bygga upp något mer på TC var helt lönlöst. Det var tur att det mesta redan var gjort. Vi pulsade omkring på TC-gärdet, försökte tända en mycket liten valborgseld under ett tak byggt för hölagring och lyckades senare på kvällen ta oss hem.
Ca 40 cm snö bjöd den valborgsmäss på. Den sparsamma, men ändå vårvärmen, hade sedan halvannat dygn innan tävlingen på sig att omvandla detta till vatten, något som inte ens lyckades till hälften. Men det räckte gott.
Tävlingsdagen kom och TCs omvandling till hav av lervälling inleddes. Själv tror jag att jag satt i sekretariatstältet och kollade stämplar under damernas 2-mila, en uppgift vi juniorer brukade göra. Framåt kvällen var det sedan dags för mig och 511 andra förstasträckslöpare i 10-mila att ställa upp vid sina kartor. Det gällde att ha knutit skorna ordentligt, så att de inte blev kvar, när foten lyftes. Pirrigt, stort och trångt var det och rätt kallt att stå still och vänta. Men plötsligt PANG! Och sedan bar det iväg.
Det hade talats och spekulerats en hel del om de två passager som skulle göras över ån/diket i den stora dalgången öster om TC. Militären sades ha grävt ut och vidgat diket, så att man skulle kunna passera utan att det skulle bli alltför djupt och blött. Riktigt vad det innebar, var dock osäkert. Svaret var att man hade gjort goda förberedelser för en anständig passage, men inget räcker när nästan en halvmeter snö tinar.
Här är mitt minne och kartan inte riktigt överens. Kartan antyder att första passagen skedde på en bro, men jag tror att det skedde i en utgrävning just söder om bron – just för att vi på första sträckan kom 500 man på en gång – och att det stod funktionärer och ledde ner oss i denna. Mitt minne säger också att vattnet gick upp till byxlinningen och var precis så varmt som man förväntar sig av smältvatten. Visserligen hade jag inte räknat med att hålla mig nämnvärt torr, men detta var litet i överkant…
Banan och orienteringen i sig var ganska enkel, ser jag idag, men jag medger att jag då inte alltid hade koll på exakt var jag befann mig, utan ibland bara hängde på. Jag försökte mest passa mig för parallellfel och gafflingar. Rejäla backar, det ständiga trampandet i djup snömodd, tempot, vätan och kylan, var utmaningen för dagen.
Med halva banan avklarad, kom nästa passage av ån. Här var det bröstdjupt för mig, dryga 170 cm lång. Vätskestationen just efter denna passage kändes en smula ironisk, men det fick bli en mugg kall sportdryck. Banan var ju ändå nästan 14 km.
Nu kunde man ju tro att den värsta vätan var över, åtminstone över knädjupt, men diket halvvägs mellan K8 och K9 var bedrägligt. Det var knappt 3 m brett och bräddfullt, men såg inte så farligt ut, tänkte jag, där jag kom i täten av en liten klunga. Ett hopp och en tanke om fotisättning just hitom kanten på motstående sida verkade bra …. ända till dess att jag märkte att detta var ett välgrävt dike, med helt vertikala väggar och bra djup . Denna gång gick även huvudet under vatten och botten kände jag aldrig. Kartan och händerna var det enda som syntes av mig vid dikeskanten och löparen i lokalkonkurrenten Rotebros 1:a lag, numera klubbkamrat, hann inte väja, utan fick landa och klättra på min rygg. Övriga i klungan gjorde sedan sitt bästa för att klara hela språnget, vilket gav en del bättre och en del mindre vackra landningar.
Sista biten hem gick långsammare och mer på säkerhet, för jag ville inte tvingas att börja leta efter kontroller, utan hålla värmen uppe. Dessutom vore det synd att förstöra ett (sällsynt) bra lopp. Blöt och lortig klafsade jag in som 357:e man in, c:a 9 minuter efter täten.
En dusch och sanering senare, tog jag mig åter in i värmen i sekretariatstältet och upplevde sedan hela 10-milanatten genom de startkort som kom in, ofta så blöta, att de fick vara kvar i plastfodralen. Under tiden samlade 4500 ytterligare löpare på sig sina egna historier från denna anmärkningsvärda helg. De är säkert alla lika minnesvärda. Åtminstone kunde alla säga ”Jag var med på 10-mila 1981” och det betyder fortfarande något särskilt.
Namn: Esbjörn Eriksson
Dåvarande klubb: Turebergs IF
Nuvarande klubb: Attunda Orientering
Vill du berätta om din 10MILA-upplevelse i Kungsängen år 1947, 1981 eller 2005? Skicka ett mail till tiomilaupplevelsen@gmail.com så får du veta mer!