Då – 10-mila 1981.
Jag var 15 år och skulle äntligen få springa 10-mila. Jag var långt ifrån stor men skulle ändå få vara med de stora, det var stort. Precis som åren innan då jag varit publik började dagen på TC med att samla in granris så att det skulle bli lite mjukare och torrare att sova. En procedur som jag kommer ihåg som rolig och viktig för att alla skulle ha det bra. Det här året skulle det visa sig extra viktigt då möjligheterna till att sova på torrt underlag helt berodde på mängden granris. Eldning och matlagning anförtroddes till de äldre.
Äldre juniorer i klubben pussades med juniorertjejer från andra klubbar, OK Skog och Marx bodde bredvid och hade politiska banderoller. Jag var med i den vuxna världen – det var så det kändes.
Jag hade anförtrotts den nionde sträckan. Det kändes bra när jag fick den i klubbstugan någon vecka tidigare. När klockan fortfarande var natt och pappa väckte mig kändes det som en mardröm. Det var kallt, kolsvart och hemskt nervöst. Jag hade sprungit något enstaka nattlopp, helst i sällskap. Då fanns inga nattcuper under vintern. Träningen bedrevs på elljusspår eller cykelbanor under den mörka årstiden.
Hursomhelst kom jag mig iväg på sträcka 9. Fortfarande kompakt mörker men jag hade sällskap ut med två andra lag. Jag gick ut på placering 110, vilket var bra för oss i Västerås IK. Jag kände viss press.
Jag kände mig trygg med att ha sällskap men jag insåg snart att de hade en annan gaffling. Oviljan att vara själv i mörkret gjorde att jag hängde med lite längre än nödvändigt även fast jag visste var jag var och borde ta höger mot kontrollen. Till slut tog jag tag i mig själv och fick kontrollen utan besvär.
När jag nu tittar på kartan har jag inga minnen från resten av loppet. Jag ser på inritningen att det gick ganska bra. Minnet kommer tillbaka när jag kom in på upploppet. Jag kommer verkligen ihåg känslan av lättnad att jag klarat av det. Jag kan fortfarande höra klubbkompisarnas hejarop. Den där sortens hejarop som innehåller positiv överraskning när någon kommer tidigare än väntat.
Jag hade plockat till placering 90 och bara tappat knappa minuten på täten. Då kände jag mig allt lite stor.
Jag kommer också ihåg att pappa lovade mig 100 kronor om jag sprang 10 st 10-mila. Säkert i någon slags förhoppning om att jag skulle fortsätta idrotta. Jag är inte säker på att hundringen var avgörande men i år blir det 33:e raka.
Nu – 10-mila 2013.
Jag sitter bredvid Lasse Gerhardsson, 10-milahövding. Han berättar om arenaproduktion, GPS-tracking, Trailrun, 10-milakorten, foodcourt och en massa andra finesser som ska locka folk till 10-mila. Jag är imponerad av alla ideér och all förnyelse, gillar utvecklingen men…
Jag undrar samtidigt vad det är som gör att jag ser fram emot mitt 33:e 10-mila. Är det arenautvecklingen som håller intresset vid liv?
Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det inte är själva tävlingen utan mer tiden innan som är det viktigaste. Snacket i omklädningsrummet under vintern, 10-milaträningarna, peppandet av de yngre. Allt det där som sker i klubbarna under tiden fram mot tävlingen . I fjol hade min klubb, Långhundra IF ett herrlag på 10-mila för första gången på 15 år. Det var stort och inspirerade många. I år kanske vi kommer till start med två lag.
Jag hoppas att Lasses och andras utveckling av tävlingen bär frukt. Att Trailrun lockar sponsorer och arenan publiken.
Jag som föredrar en bra reseberättelse hellre än ständig Facebookuppdatering ser fram emot en viskande skogsspeaker.
Vi ses i natten
Conny Forsberg, Långhundra IF
Connys karta. Klicka på bilden för att se den i ett större format.